Livscoach

Tidigare denna veckan så kraschade Swedbank. Något som var väldigt stimulerande att upptäcka för många som stått i diverse olika kassaköer med fulla kundvagnar.
En tanke formades om att gå till affären, köpa chips och sätta sig i förbutiken för att bara njuta av skådespelet; när alla besvikna butiksbesökare skulle använda sig av sina betalkort och var tvungna att överge sina varor samt gå hem tomhänta. Man log åt tanken, slängde på sig skorna och rusade, bokstavligt, till närmsta affär.
Det var först utanför butiken man kom till insikt att man inte hade några pengar förutom på sitt bankkort, som just denna dag inte fungerade. Så några chips fanns det ingen möjlighet att inhandla. Att glädjas åt andras olycka utan snask, det är ju rent av omöjligt. Så vemodigt vandrade man sakta hemåt på nytt. Olycklig och sugen på snask.


I övriga nyheter har jag börjat arbeta som livscoach. Jag tar mitt yrke på stort allvar och alla som vill anlita mig, kan enkelt kontakta mig för att diskutera ihop en överenskommelse.
Jag har än så länge två personen jag coachar. Första personen att anlita mig var Riis. Fast om jag ska vara lite ärlig så kan jag erkänna att jag i stora drag anlitade mig åt honom. Jag försöker få honom att förstå att hans liv skulle bli mycket bättre om han hänger sig åt brottsbekämpning. Jag skall formge den unge mannen till en svensk Batman. Fast utan pengar och resurser. Vi letar just nu efter någon som har tillgång till en symaskin så vi kan ordna en fin hjältedräkt åt honom.
Han har redan kommit med många frågor kring det hela. Till exempel hur han håller sig anonym när han ska ringa till polisen för att de ska hämta bovarna han besegrat, osv. Vilket är ganska uppenbart tycker jag (Men den unge mannen behöver uppenbarligen hjälp). Det är bara att använda skurkens mobil, alla banditer har mobiltelefoner. Jag rekommenderar även att han behåller mobilen efter han brukat den, för att se till att skaffa sig en inkomst. För att tjäna mer på sin brottsbekämpar-karriär, rekommenderar jag också honom att snoka genom brottslingarnas fickor efter andra värdesaker, samt ta deras smycken. Om de har märkeskläder kan han även plundra de av deras kroppar.
När han sedan varit aktiv ett tag kan det hända att skurkarna börjar ta slut, eller att de bara är på semester över helgen. Då anser jag det vara helt okej om han plundrar andra byten istället. Man kan faktiskt inte leva på enbart luft. Det borde folk inse, och därmed acceptera att deras frälsare till och från rånar deras hem och villor på värdesaker.

Andra personen jag är livscoach åt har jag inte kommit med lika mycket tips och knep åt än. Jag vet dock om att hon har en vana att dricka sig full i offentliga och o-offentliga buskar när hon mår dåligt.

Så mitt jobb som livscoach just nu innebär alltså att försöka skapa en brottsbekämpe och att hindra en annan från att supa sig full i buskar. Jag försöker även få dem att känna rädsla inför ryssar. För alla smarta och framgångsrika människor är rädda för ryssar.
Känns som att jag är som skapt för detta yrket.

Jag hade också tänkt börja hålla föreläsningar för folk om hur de smidigast blir uppätna av tigrar utan att göra sig allt för illa. Så just nu håller jag på att öva upp en bra teknik.

Inte nog med allt det här, jag ska även starta upp en studiecirkel där jag lär ut anarkism. Ni kommer nog få boka era platser ganska snart, för jag räknar med att platserna kommer gå åt snabbt.

Grizzlybjörn

Ibland så verkar det som att min hjärna bestämmer sig för att vara osammanhängande och förvirrande bara för att jäklas med mig.
När jag här om dagen skulle laga mat så gick jag först in på toaletten, tog av mig brallorna, men innan jag hann sätta mig kom jag på att jag inte behövde uträtta några behov på toaletten. Jag drog då upp mina byxor på nytt och spolade.
Först när jag lämnat toaletten ställde jag mig frågan; varför spolade jag?
Jag stod en stund och funderade på om jag hade kissat utan att tänka på det, men nej, det visste jag om att jag inte gjort. Jag spolade alltså bara för att jag var inne i badrummet? Men, då borde jag ju även spola efter jag duschat, och det brukar jag då bestämt inte göra. Tror jag.


Efter jag hade ätit maten, som jag till sist blev färdig att laga till mig själv, så kändes magen ganska överfull.
Det var då det hände. Jag kände hur magen burrade till och en rap kom ingående. Jag öppnade munnen och välkomnade denna manliga akt.
Ut kom ett läte så manligt att jag förvandlades till något manligare än en människa. Jag var helt övertygad, för en sekund eller två, att jag faktiskt var en stor björn. En grizzlybjörn.

Jag placerades i Kanada där dessa manliga kreatur är relativt vanliga. De är som vanligast i Alaska, men där är det överdrivet kallt har jag hört. Så jag hamnade i Kanada istället, av behaglighetsskäl. Där jagade jag människor med mina enorma käkar och spred skräck i små fredliga byar. Jag var känd som Saftan den förskräcklige och alla fruktade mitt namn. Flertal gånger hade erfarna jägare gett sig ut på jakt efter mig. Ingen gång hade de återvänt.
Jag hade ett eget harem av vackra grizzlybjörns honor som alla åtrådde mig. Förutom Berit. Men henne hade jag bara med i haremet för att få till ett jämt antal, för som alla vet så fruktar grizzlybjörnar alla former av udda tal. Jag hade länge funderat på att byta ut Berit, men Berit hade trots allt ganska fin rumpa, så det var svårt att finna en värdig ersättare.
Det var höst, men soligt, och jag fick kisa för att se något denna dag. Jag satt och njöt medan jag sket ut resterna av några australienska turister som inte hade lärt sig frukta mitt namn. De stank ännu mer på vägen ut än in. De hade smakat som en blandning mellan kyckling och känguru, vilket jag hade funnit komiskt. Medan jag höll på att klämma ut det sista av familjens minsta barn ur min ändtarm ryckes jag ur visionen då rapen avtog.

Jag suckade djupt och länge. Nu kunde jag få plats med mer i magen. Så jag gick till butiken för att få med mig hem lite varor jag paxat tidigare i veckan.

Ett påslakan fyllt av mynt.

Detta var det första året som jag uppmärksammade att jag har födelsedag på samma dag som Fäbodjäntan.
Med andra ord var det först detta året jag skrev till det i mitt CV. Så det är nu först jag har ett CV som kommer fånga alla arbetsgivares uppmärksamhet, och jobben kommer börja hagla över mig. Jag känner för mig att nästa år kommer vara ett bra år. 2011 kommer vara året då alla vill ha mig som anställd och att de nog kommer sparka folk för att få plats åt mig på just deras arbetsplats. Jag känner på mig att jag kommer få svårt att välja. Kändisskapet kommer att jaga mig. Paparazzi-fotograferna kommer hemsöka mitt trapphus. Jag ser ingen ände bland alla möjligheterna som kommer öppnas nu efter denna ändringen i mitt CV.


Trots detta faktumet så är det fortfarande så att; när jag ligger ner och är väldigt trött tåras mina ögon. När detta en kväll hände så vände jag mig om. Det resulterade till att tåren som precis lämnat ögat rann in igen. Jag grät med andra ord inåt, och jag kan erkänna att det inte var behagligt. Det var faktiskt rent av obehagligt. Men jag rekommenderar likväl er alla att testa det, som en kul sak.

Medan jag låg där och fascinerades av min egen anatomi och sånt där viktigt så fann jag en krona inuti mitt påslakan. Min första tanke var; vem det var som varit så snäll att de lagt in en krona där. Tankarna som följde efter den tanken var; vad snålt! Är jag inte värd mer än en krona? Är jag verkligen inte det, så borde jag nog inte börja "gå på gatan", i alla fall inte för pengarnas skull.

För säkerhetsskull så sökte jag noga genom påslakanet för att se om jag missade någon dyrbar sedel. Men jag fann inget mer av värde. Så vem var det då som anser att jag inte var värd mer? Jag förstod att kronan måste varit lämnad där som en slags förolämpning, det var det mest logiska. Jag funderade väldigt länge på vem som skulle vara så busigt förolämpande mot mig, och jag kom bara fram till en förklaring till vem det skulle kunna vara. När jag kom på vem, så kändes det så pass självklart, att jag idiotförklarade mig lite i smyg.
Det var uppenbart min djärva självkritik som var boven i dramat. Min nemesis.

För att visa mitt hat tillbaka, så la jag en krona i hans påslakan.

När jag sedan fann en andra krona i mitt påslakan var kriget igång.
Jag lägger nu en krona i hans påslakan varje gång jag lägger mig under täcket. Detta resulterar till ganska obekväma nätter, men vi vägrar båda ge upp.
Jag ser fram emot en del sömnlösa nätter framöver.

Men samtidigt för det mig att känna mig mystisk och mytomspunnen. För drakar sägs nämligen ha sovit på guld, och jag sover med ett påslakan fyllt av mynt.
Jag är en myt...

Tågresa

Jag befinner mig på ett tåg. Något som alltid betyder trevliga observationer.

Jag sneglar lite smått på personen som sitter bredvid mig. Hon påminner om en ung utvecklingsstörd häxa. Hennes hållning visar spår av bräcklighet och jag finner mig själv fundera över vad som håller ihop denna unga trollpacka. I smyg hoppas jag smått på att naturen ska ta sin gång på henne och låta hennes huvud trilla av från hennes axlar, för hennes hållning ger en antydan till att det inte skulle kunna vara helt omöjligt att något sådant skulle ske. Men samtidigt hoppas jag innerligt att detta inte skall ske, för jag har ingen kamera med mig.
Det tog mig faktiskt ett tag att lägga märke till hur hon pyntat sig själv med ett stor röd blomma i sitt hår. Jag frågade mig själv hur jag kunde missat blomman från början, och medan jag funderade på det hela började jag nynna på "Hon har blommor i sitt hår" och undrade lite om de andra också kunde se blomjäveln eller om det var mitt psyke som spelade mig ett trick. Kanske existerade inte denna unga bräckliga dam i någon annans verklighet än min? Detta var dock inte något som bekom mig. För det var nämligen förstå gången jag såg en ung utvecklingsstörd häxa med blomma i håret, som jag var rädd skulle trilla sönder. Så jag sneglade lite extra, för upplevelsens skull.

Ett tag in på resan steg det på en herre med förvirrad uppsyn som verkade ha slagit rekord i att lukta rök. Jag fascinerades lite försynt åt hans rökdoft när han stannade intill mig. Han log mot mig, jag log tillbaka. Han verkade prata med mig, för hans läppar rörde sig, men jag lyssnade på musik och hörde inte vad han sa till mig. Så jag log lite mer åt honom, för att vara vänlig. Han pekade på min plats, sedan på sin biljett, jag förstod ganska snabbt att jag råkat sätta mig på hans plats. Jag log då ännu vänligare mot honom för att visa mig vänligt inställd. När jag ännu inte hade flyttat mig från hans plats så satte han sig istället ner på den lediga platsen mitt emot mig. Jag nickade nöjt åt denna rekordhållaren när han hade slagit sig till ro i sitt nya bo. För rekordtagare skall respekteras.
Han besvarade dock inte min uppmuntrande nick.

Lördagsgodis vs. russin.

De senaste dagarna har barnen på jobbet bestämt sig för att jag minsann har låtsashår. Så nu vet man det.



När jag idag var och köpte lördagsgodis så var där en liten unge som påpekade för mig att hon var nyttigare än mig och åt russin istället för godis. Medan hon informerade mig om detta så körde hon upprepade gånger på mig med sin lilla kundvagn. Jag frågade henne artigt var i helvete hon höll på med, så hon svarade rakt och ärligt; "jag kör på dig med min kundvagn."
Jag berättade då även för henne att hålla sina russin borta från mig, då jag inte litar på dem. Hon kallade mig då konstig och körde på mig några gånger till innan hennes far sa till henne att sluta göra illa mig.

När jag stod vid kassan och skulle betala mitt snask så kom lilla flickan rusande med sin kundvagn och sina russin. Hon berättare för kassörskan hur duktig hon var som åt russin istället för godis. Till skillnad från mig så berömde kassörskan henne och sa att det var duktigt av henne. Då bestämde sig lilla flickan för att påpeka att hennes storasyster inte var lika duktig, för hon åt godis.

Lilla flickan hjälpte mig sedan packa ner mitt snask i min kasse och påpekade att jag skulle få hål i mina tänder. Sedan skrattade hon åt mig för att jag inte hade körkort som hennes far.

Tur jag hade köpt snask så jag kunde tröstäta när jag kom hem.

Elefant i mungipan.

Jag har vilat mig i form för skrivandet, hur bra den taktiken fungerar vet jag inte än, men jag chansar på ganska dåligt. Men skam den som ger sig.

Jag arbetar lite då och då på fritids för de som har missat det. Det fungerar ganska bra och jag får inte barnen att gråta varje dag jag arbetar längre. Det är framsteg, tror jag.
Fast ungarna har en tendens att jämt kalla mig konstig. Speciellt efter att jag försökte övertyga några om att fjärilar äter människor. Jag fick dock Åsa (som också jobbar där) över på min sida, fast de vägrade ändå tro på mig. Även när jag konstaterade att de inte kunde svara på vad fjärilar äter, så vägrade tro på mig att fjärilar var ondskefulla människoätare och att de inte borde jaga dem för då kanske de kunde bli uppätna. Jag förstår inte varför de väljer att istället kalla mig konstig. Det är ju de själva som leker med döden på detta viset.

Jag har efter alla tankar om elaka fjärilar börjat fundera på att tatuera in en elak fjäril. Mycket just för att kunna gå till en tatuerare och be honom tatuera in en skit-elak fjäril.

Finaste meningen jag fick ur mig på jobbet idag var nog; "Varför har bäbisen en elefant i mungipan?"


När jag efter jobbet idag gick till Konsum för att posta ett brev höll jag på att trampa på en fågel. Min tanke var genast att den verkade ha gett upp, slutat bry sig. Den tittade på mig medan jag trampade precis bredvid den i regnet, men den flyttade inte sig, och den verkade inte skadad heller. Den bara tittade på mig med tomma ögon som inte brydde sig om världen. Vad som än skedde kring den så gav den blanka fan i det. Jag betraktade den bara i ett ögonblick innan jag fortsatte mot butiken, men likväl så vann den mitt hjärta. Jag kände att den förstod något vi andra missat, och trots dess ynkliga storlek, så var världen inte skrämmande för denna fågel.

Inne på Konsum hjälpte jag Annelie att handla "presenter" åt sina trillingar. Det var bara bonus presenter, tror jag, därav apostroftecken. Medan jag ändå var i butiken lyckades jag hitta lite snask att tjocka mig på, och jag kände mig lagom onyttig när jag gick ut i regnrusket på nytt. Väl ute letade min blick åter efter fågeln, men jag fann den icke. Delvis på grund av att det ösregnade ute, skulle jag tro. Likväl hade dess skepnad fastnat i bakhuvudet, likt en dröm om något förunderligt, samt magiskt.
Medan jag gick hem trampade jag sedan ihjäl en fet mask, och bilden av fågeln ersattes...

Tagga ner

Av ren princip så trycker jag alltid på gilla knappen när jag ser saker på Facebook som man rent logiskt inte gillar. Det kanske låter lite absurt, men det är en del av den jag är. Dessutom tycker jag det är ganska patetiskt när folk försöker få folk på Facebook att tycka synd om dem.

Det har med tiden blivit så att en del blivit ovänner med mig för att jag gillat "fel" status, som de uttrycker det. Min tanke kring det hela då är att de kanske skulle ge fan i att lägga upp den då?
Folk har en tendens att ta Facebook på alldeles för stort allvar och någon borde säga till dem att inte ta åt sig av allt som någon skriver, tycker, och så vidare, om på Facebook.

Jag har även noterat den intressanta faktorn om att flertalet av personer som reagerar så här är kvinnor.
I och med detta tycker jag att alla män härmed bör få en hemläxa att varje vecka berätta för minst en kvinna att inte ta internet på för stort allvar. De verkar ju trots att inte förstå detta på egen hand.

Morrande Hajar

Fundering: Om hajar levde på land, hade de morrat då?

Denna tanken dök upp då barnen på fritids lekte en lek som involverade en haj. Hajen i denna leken morrade. Jag tänkte först säga till att hajar inte morrar, men ångrade mig innan jag hann säga något. Då leken skedde på land, så borde det väl inte vara en omöjlighet?
Jag tror faktiskt att om hajar hade levt på land så hade de kunnat morra väldigt fräckt. Jag tror även de hade varit usla som husdjur. Föreställ er en morrande haj i koppel. Föreställ er även att släpa runt på detta kreatur efter dig. För varje meter blir morrandet argare. Jag hade inte velat släpa upp en arg, morrande haj för trapporna in till min lägenhet.

Jag såg först en stor vithaj framför mig med elaka tänder. Men sen kändes det mer logisk om det var en tigerhaj. För tigrar morrar en hel del.
När jag sen även försökte föreställa mig var en morrande tigerhaj borde rent logiskt bo, så kom jag fram till en barrskog. För varken tigrar eller hajar hör hemma där. Så det blir lite av en kompromiss.

Om jag hade stött på en hungrig morrande tigerhaj i en barrskog, så hade nog min första tanke varit att jag skulle haft en kamera med mig. Men då dagens mobiler har kameror inbyggda, så hade den tanken nog snabbt försvunnit. Sedan hade jag tagit massa bilder, medan hajen svängt argt på fenan för att ta sig närmre mig. Men hajar har inga ben, så jag hade lugnt kunnat tänka ut vilken tidning som gett mest betalt för bilderna. Jag hade nog skrattat åt hajen en del, sen funderat på hur den kunnat överleva i denna skogen. Äter morrande tigerhajar jord? Är det jorden i halsen som gör att morrandet låter så gurglande?

Jag kom även fram till att jag hellre har en tam järv som husdjur.

Anteckningar

Nu var det äckligt längesen jag skrev något här, säger Suede. Därför ska jag nu göra ett inlägg mest för sakens skull. Om det blir intressant eller inte visar sig när jag skrivit klart.

Det händer med ojämna mellanrum att jag får en tanke eller två som jag anser borde nedtecknas i denna bloggen. Det händer då även så att jag skriver ner några stödord för stunden, så jag ska komma ihåg vad dessa tankarna var för några, när jag väl sätter mig för att skriva. Jag tänkte idag gå igenom lite sådana anteckningar.
------

En tanke jag haft grundade sig på att jag tyckte att smeknamn så som ; Bov, Tjuv eller Skurk slängs runt för lite. Jag tycker det hade varit trevligt att börja kalla slumpmässigt utvalda folk för dessa eleganta smeknamn, främling eller icke, vem bryr sig?

För att utveckla det mer, tycker jag man kan utöka alternativen helt fritt. Kalla folk du träffar för första gången på krogen, jobbet eller i en hiss, för vad du än kan tänka dig komma på. Det är ett bra sätt att lära känna folk, och att få folk att lägga märke till dig. Det gör ditt liv helt enkelt mer intressant.
En del folk kan dock bli arga över detta beteendet har jag märkt. Men det är bara bra det också, för då vet du sedan att de inte är värda din tid.

Ett exempel på detta som jag själv råkat ut för var när jag refererade till en kille som "Han där med den fula kepsen", vilket tydligen var väldigt illa. Han verkade bli väldigt upprörd och blev väldigt högljudd. Jag bestämde mig då för att förklara för honom att hans keps faktiskt var ful, men att jag inte tyckte han var en lumpen person för det. Jag passade också på att berätta för honom att han även hade en väldigt ful tröja. Det var en lyckad afton.
------

Jag fann en omröstning där man hade kommit fram till att folk tycker det är pinsamt att gå på toaletten hemma hos andra om de är dåliga i magen. Jag själv förstår inte det hela. Om jag är dålig i magen kan jag istället få för mig att åka hem till folk bara för att låna deras toalett, då jag avskyr att göra rent min toalett. Är det inte den logiska tanken kring det hela?
------

Jag har kommit fram till att det inte är någon idé att försöka förbättra mitt CV. Jag har istället gett mig in på det fina spåret att börja söka jobb utefter mitt stjärntecken. Istället för att skicka något tråkigt CV ska jag alltså skicka information om mitt stjärntecken. Jag tror att jag på detta viset kommer ha möjlighet till att få fler jobb, och att jag nog kommer bli en väldigt eftertraktad arbetare. Jag ser en stark möjlighet till att jag har en VD plats inom något stort företag om cirka tre år.
------

En annan anteckning jag fann här var att; "Brännboll är idealsporten för öka sin sexuella kunskap." Varför denna meningen ens finns till är en helt annan fråga, en fråga som jag inte är helt säker på att någon vill veta svaret på.
------

En sista anteckning jag tänkte ta upp här bestod av stödorden; Prinsessan, mattan och potatisen.
Jag har personligen ingen aning om vad dessa slumpvis utvalda orden har för innebörd. De av er som kanske kan komma på någon bra logisk tanke kring dessa orden får gärna meddela mig om vad de kan betyda.

Fel chips

Jag kom hem från butiken ganska glad. Bredde en macka som var god, åt fyra till. Sen öppnade jag chipspåsen jag inhandlat och skulle njuta av kvällen. Men till min förskräckelse var det inte smaken jag velat förse mina smaklökar med som jag läppjade när mina läppar slöt sig kring det först chipset. Min olycka var ett faktum när jag insåg att jag hade köpt fel chipssort.
Av ren tankspriddhet hade jag inte tagit de salta lantchipsen utan de med gräddfil. Hur skulle denna kvällen kunna bli sämre?

Jag fräste och spottade åt min olycka och åt min egen inkompetens.

Världen kring mig höll på att rasa samman och allt som var bra med min kväll var som bortblåst. Varför skulle jag fortsätta leva? Vad fanns det i min omgivning som var värt mina andetag?
Jag visste på förväg att jag inte skulle få sova något denna natt.

Jag grät och skrek vilt. Tror jag. Allt kändes så suddigt och avlägset. Jag är nu ganska säker på att jag vet hur det känns att ha en nära-döden-upplevelse.

Tankarna, var i alla fall många som, snurrade runt i mitt huvudet under hela långa kvällen... medan jag åt upp chipspåsen.