söndag 27 november 2011

Blåsigt

Kom nyss på att det är söndag, och jag inte har uppdaterat denna vecka än.
Det blåser ute idag, mitt hem rör på sig. Gardinerna fladdrar och träd brakar sönder tillsammans med andra saker utanför. Jag förväntar mig att strömmen kan gå när som helst. Då får jag i alla fall en legitim ursäkt till att inte publicera detta inlägg.
Dock tror jag vi överlever även den här stormen. Hur många dog egentligen under stormen Gudrun? Gudrun, man hör ju på namnet att det inte är för med sig något skoj. Vad heter denna storm egentligen? Jag har faktiskt ingen aning. Jag sitter mitt i en storm jag inte vet namnet på. Jag är lite besviken på mig själv. Tror jag ska bädda ner mig och skämmas när jag skrivit klart här.

Jag har under veckans gång konstaterat att; om man under ett samtal med en kvinna, frågar henne om det är okej att man stundtals under samtalets gång ser på hennes byst istället för hennes ögon, så slutar samtalet. Är det detta som innebär ett win-win scenario?

Sju-punkts-lista

lördag 19 november 2011

Kofångare




Lägg märke till tvättsvampen som är intryckt mellan själva kofångaren och bilen, där någonstans i röran av all silvertejp.

Nyvaken

På torsdagen denna veckan fick jag en skrivuppgift på svenskan till på fredagen. Jag skulle beskriva en plats. Jag skulle fylla minst ett A4 papper.
På fredag, när jag vaknade, så skrev jag uppgiften yrvaken. Så här blev den:

Jag är nyvaken, desorienterad och naken. Min morgonandedräkt avger en frän smak i min mun. Det är fortfarande mörkt när jag sätter mig upp i den utslitna soffan, som utsöndrar en svag doft av instängd unkenhet, där jag spenderat natten. Min dator står på bordet framför mig. Bordet är hopvikbart med sönderslitna kanter och en billig slät plastyta som liknar en fattig träimitation. Förutom datorn täcks bordet av massa hopknölade snorpapper. Jag är förkyld och det har varit en lång utdragen natt, ändå känner jag mig inte utvilad.

Det är tyst ute, tror jag. Jag har egentligen ingen aning, jag lyssnar nämligen på musik som vanligt och stänger ute omvärlden. Jag funderar lite snabbt över om min ipod är laddad. Jag vill helst slippa höra på min omgivning när jag åker buss till skolan. Det brukar bara göra mig illamående. 

Jag börjar långsamt skriva det jag nu håller på att skriva på min dator. Uppgiften ska vara inlämnad idag, det är enda lektionen jag har denna dag. Jag känner att jag stinker svett och jag funderar på om jag borde ta en dusch innan jag fortsätter, men jag bestämmer mig för att skriva klart uppgiften innan jag gör något annat.

Kring mig är möblemanget hopsnickrat av tråkiga spånplattor som man försökt göra mer intressanta genom att klä dem med mörkt träplagiat. Det är fult och vedervärdigt. Det känns även trångt och instängt här.

En av skåpsluckorna ovanför soffan mitt emot mig är öppen. Någon har tryckt in ett ljudsystem där så att luckan inte går att stänga. Lampor blinkar, och medan ljuset utanför ännu inte ljust upp tillvaron här inne, är det detta blinkande och sken från min datorskärm allt ljus här finns.

Bakom mig finns det en anslagstavla som man ritat upp en streckgubbe på och sedan kastat pil på. Ingen av pilarna som sitter på tavlan har träffat gubben, men två pilar har däremot trillat ner bakom soffan.

Jag har fortfarande inte satt ner fötterna på golvet, för utan att känna efter vet jag hur kallt det är. Det är även skitigt och fyllt av sopor i form av godispapper, chipspåsar, söndertrampade ölburkar och strumpor med för stora hål för att jag ska ta dem i bruk än en gång.
Bredvid gasspisen står det en mikrovågsugn som inte blivit tvättad detta år. Öppnar man den så möts man av ett slagfält av onyttigheter. Den var en gång vit, men jag vågar inte längre svara på vad den har för färg. Framför den står ett saltkar som nästan är tomt och en tom tuggummipåse.

Ett extra element står på golvet, men det är inte inkopplat. Det blockerar smidigt nog dörren in till toaletten. Intill elementet ligger det en bordslampa med glapp i sladden. Den fungerar ibland. Men ibland blixtrar det bara om kontakten och lampan förblir död. Det är en brandfara och gör min vardag lite mer äventyrlig. Men jag har en brandvarnare här inne, någonstans, jag vet inte var.

Tre par olika skor är utspridda över det kalla kala golvet. Alla är svarta och välanvända.
Intill skorna finns en säng, men den har inte varit bäddad på över en vecka. Min väska ligger där. Jag har ingen aning om allt jag har tryckt ner i min väska. Om jag hade haft med min väska på Robinson hade jag utan tvekan reagerat.

Efter förra meningen börjar jag undra hur mycket mer jag ska behöva skriva för att anses ha gjort klart min uppgift. Jag bestämmer mig för att jag nog har skrivit tillräckligt och reser på mig för att gå och fixa någon form av frukost. Men när jag tar första steget från soffan upptäcker jag att min fot fastnat i en kabel. Allt går så snabbt att jag inte hinner rädda datorn innan den faller i golvet och dör. Mitt arbete som jag jobbat med i närmare tjugo minuter går förlorat.

Här står jag naken, inträngd i en värld av träimitation och gråter. Jag orkar inte. Jag tror jag blir hemma idag. Det är trots allt ändå bara en ynka svenska-lektion. Svenska kan jag redan, jag har talat och skrivit det i många år. Åt helvete med allt, jag går nog och lägger mig igen.


Sju-punkts-lista
  • Tvärsur önskar sig en förhistorisk jättesengångare när han fyller år. (Jag tror han kommer bli besviken)
  • Om man har förhistoriska jättedjur på sin gård behöver de gigantisk löplina
  • En förhistorisk sengångare är ett av de förhistoriska jättedjur som inte behöver någon löplina
  • Om man måste ha ett historiskt jättedjur, så är nog jättesengångaren ett bra val
  • Då de förhistoriska sengångarna levde på marken, hade man inte ens behövt köpa någon skog för att göra dem lyckliga
  • Förhistoriska jättesengångare levde för cirka 12 000 år sedan (vilket är längesen) och kan idag vara svåra att få tag i som husdjur
  • Coola brudar gillar förhistoriska jättesengångare

söndag 13 november 2011

Bäver

En gång fann jag en överkörd bäver på en gräs-äng. Jag undrade vad den gjorde där. Det var uppenbarligen inte dess rätta klimat. Dels för att det var en bäver, på en äng, men även för att den var överkörd, på en äng. Jag grubblade på detta ett bra tag innan jag tog med den hem och frågade mina kompisar vad de trodde hade hänt med den. Jag frågade om de ville vara med och göra en obduktion på den, för att få se om man på det viset kunde få några svar. Men ingen ville vara med.
Då jag är ganska dålig på bävrars anatomi, och ännu mer usel på att på egen hand ta reda på dödsorsaker genom obduktioner, så fann jag ingen orsak till dess död. Jag begav mig åter till ängen, för att se om jag där kunde finna någon ledtråd. Där fann jag en ilsken brun tjur som bestämde sig för att jag var skoj att göra illa. Så jag gav upp mysteriet om bävern och hoppades på att den likväl hade dött av naturliga orsaker, innan jag åt den.




Sju-punkts-lista
  • Undviker du att dö så lever du längre
  • Om man stirrar in i en tänd glödlampa i fem minuter tar det mer än fem minuter tills dina ögon fungerar korrekt igen
  • Samer är konstiga
  • Har man vita tänder slipper man vänta
  • Jag är inte så förtjust i gås
  • Apor är fortfarande roliga
  • Det gör ofta ont att hamna i slagsmål

tisdag 1 november 2011

Projektarbete

Jag hade en dröm om att jag fick en skoluppgift, att göra ett projektarbete. Jag frågade först om man fick göra det om vad som helst. Jag fick svaret; Ja.
Jag funderade ett bra tag innan jag bestämde mig inom fem sekunder. Jag tror min hjärna blev överhettad av alla möjligheterna. Det var nog därför jag sa att jag skulle finna ett botemedel för AIDS.
Efter att läraren hade skrivit upp vad jag skulle göra mitt arbete om, så insåg jag att det var för sent att ångra mig.

Jag började, enkelt, med att söka upp olika hokus pokus botemedel på internet. Jag testade alla på mig själv. Jag mådde illa av några, en del märkte jag inte av och ett gjorde att mina fingertoppar blev blåa. Jag gick till läkaren och fick en utskällning över alla kemikalierna de fann i mitt blodprov. Jag slutade ta de olika kemikalierna. Mest för att jag kom till insikt att jag aldrig skulle få veta om de botade AIDS, när jag testade på mig själv, då jag inte har AIDS.
Därför bestämde jag mig för att skriva in mig på olika dejtingsidor, där jag förklarade att jag behövde finna en person med AIDS som ville smitta mig, så att jag kunde bota det. För jag har ju läst på text-TV att folk inte uppskattar att man använder försöksråttor. Men när man själv är råttan har de inte mycket att klaga på.
Efter en vecka hade jag ännu inte fått napp på min kontaktannons, trots att den stod med på ett tiotal olika sidor. Jag bestämde mig därför för att besöka nattklubbar med stora dansgolv, för alla vet att AIDS-människor gillar att dansa.
Själv är jag ganska dålig på att dansa, och därför gjorde ingen AIDS-människa närmanden på mig. Jag försökte flera kvällar, men jag fick aldrig napp. Jag bestämde mig för att gå på danslektioner.
Mitt projektarbete började allt mer ta över mitt liv, men jag tänkte inte ge upp.
Min danslärare sa att han aldrig hade sett maken till talanglöshet på sina kurser. Jag antog att han försökte få mig att sluta gå dit, men det funkade inte. Till sist slutade istället min danslärare komma på kursen. Det hindrade inte heller mig. Jag fördrev många kvällar genom att ensam befinna mig i salen och spastiskt rycka på min kropp till musiken som jag hörde i mitt huvud.
Sen bestämde jag mig för att gå ut och dansa igen, se om min övning hade gett någon färdighet. Det hade den inte.

Jag kom sen på att många AIDS-människor packar bajs i fängelser. Det har jag lärt mig av min vän dumburken. Så en lördagskväll attackerade jag en polis som försökte avvärja bråk utanför en biograf. Jag fick en ganska rejäl hjärnskakning och tillbringa en natt i en fyllecell. När de skulle släppa ut mig bet jag av receptionistens öra.

Medan jag väntade på att min rättegång skulle bli aktuell kollade jag min mail och upptäckte att jag hade fått ett trettiotal svar på mina kontaktannonser. Jag började undra om det var onödigt gjort av mig att bita av receptionistens öra.

Det hade nu gått nio månader sen jag påbörjat mitt projektarbete och jag började tvivla på att jag skulle finna något botemedel i tid. Jag hade trots allt bara ett år på mig genomföra projektet.
Men jag var villig att gå helhjärtat in för att i alla fall försöka klara av det jag hade påbörjat.

Efter en lyckad dejt med tre afrikanska AIDS-män, som gjorde mig illa på fler sätt än jag trodde var möjligt, kunde jag till slut börja experimentera med mig själv. Än en gång fick jag blåa naglar och jag kräktes en hel del. När jag sedan testade att öppna mina ådror, för att tömma ut det dåliga AIDS-blodet och ersätta det med frisk blod, råkade jag tyvärr ta mitt eget liv.
Jag ångrade sen att jag inte valde att forska om X-men istället.

 Fast nu har jag bara ljugit för er. Jag har faktiskt aldrig haft den drömmen. Jag hittade bara på.



Sju-punkts-lista
  • Barn är inte människor (enligt min psykologilärare)
  • På flera olika ställen i tropikerna finns det fiskar som kan klättra i träd. Klätterabborren till exempel kan ibland klättra upp till 10 m höjd. Många av dessa fiskar är så väl anpassade till att andas luft, att de skulle drunkna om de tvingades uppehålla sig under vattnet alltför länge
  • Fördelningen mellan blodgrupperna varierar från folkslag till folkslag. De amerikanska indianerna är de enda som bara har en blodgrupp — 0
  • På Madagaskar finns den en nattfjäril med en 40 cm lång snabel. Den är visserligen inte upptäckt och vetenskapligt beskriven ännu, men en måste existera. I samma område växer det nämligen en orkidé med 40 cm djupa blommor, som bara kan pollineras av en insekt med en 40 cm lång snabel
  • Den dagliga produktionen av gaser i människans tjocktarm är 7-10 liter. Härav avges cirka 0,5 liter medan tarmväggen absorberar resten
  • Den största njursten som nämns i medicinens historia vägde 6,3 kg
  • I Indien talar man över 140 huvudspråk och 845 dialekter