Ett påslakan fyllt av mynt.

Detta var det första året som jag uppmärksammade att jag har födelsedag på samma dag som Fäbodjäntan.
Med andra ord var det först detta året jag skrev till det i mitt CV. Så det är nu först jag har ett CV som kommer fånga alla arbetsgivares uppmärksamhet, och jobben kommer börja hagla över mig. Jag känner för mig att nästa år kommer vara ett bra år. 2011 kommer vara året då alla vill ha mig som anställd och att de nog kommer sparka folk för att få plats åt mig på just deras arbetsplats. Jag känner på mig att jag kommer få svårt att välja. Kändisskapet kommer att jaga mig. Paparazzi-fotograferna kommer hemsöka mitt trapphus. Jag ser ingen ände bland alla möjligheterna som kommer öppnas nu efter denna ändringen i mitt CV.


Trots detta faktumet så är det fortfarande så att; när jag ligger ner och är väldigt trött tåras mina ögon. När detta en kväll hände så vände jag mig om. Det resulterade till att tåren som precis lämnat ögat rann in igen. Jag grät med andra ord inåt, och jag kan erkänna att det inte var behagligt. Det var faktiskt rent av obehagligt. Men jag rekommenderar likväl er alla att testa det, som en kul sak.

Medan jag låg där och fascinerades av min egen anatomi och sånt där viktigt så fann jag en krona inuti mitt påslakan. Min första tanke var; vem det var som varit så snäll att de lagt in en krona där. Tankarna som följde efter den tanken var; vad snålt! Är jag inte värd mer än en krona? Är jag verkligen inte det, så borde jag nog inte börja "gå på gatan", i alla fall inte för pengarnas skull.

För säkerhetsskull så sökte jag noga genom påslakanet för att se om jag missade någon dyrbar sedel. Men jag fann inget mer av värde. Så vem var det då som anser att jag inte var värd mer? Jag förstod att kronan måste varit lämnad där som en slags förolämpning, det var det mest logiska. Jag funderade väldigt länge på vem som skulle vara så busigt förolämpande mot mig, och jag kom bara fram till en förklaring till vem det skulle kunna vara. När jag kom på vem, så kändes det så pass självklart, att jag idiotförklarade mig lite i smyg.
Det var uppenbart min djärva självkritik som var boven i dramat. Min nemesis.

För att visa mitt hat tillbaka, så la jag en krona i hans påslakan.

När jag sedan fann en andra krona i mitt påslakan var kriget igång.
Jag lägger nu en krona i hans påslakan varje gång jag lägger mig under täcket. Detta resulterar till ganska obekväma nätter, men vi vägrar båda ge upp.
Jag ser fram emot en del sömnlösa nätter framöver.

Men samtidigt för det mig att känna mig mystisk och mytomspunnen. För drakar sägs nämligen ha sovit på guld, och jag sover med ett påslakan fyllt av mynt.
Jag är en myt...