När jag skulle åka buss idag så klev även Pea på. Hon hade en hjälm med sig, som om hon än en gång försökte lura i mig att det finns hästar. Jag vägrade tack vare hjälmens närvaro att prata med henne under hela bussresan.
Det kvittar vad hon än tar sig till, jag vägrar att acceptera hennes verklighet.
Annars verkar det som att det är ett fågeltema över denna dagen. När jag satt på bussen än en gång så märkte jag att jag satt på ett Vogelsitze-säte. Alltså tog jag för givet att jag hade stulit en fågels plats. Till råga på detta så åkte bussen åt motsatta hållet jag skulle åt, som ett slags straff. Även, de flesta, gatorna jag passerade hade fågel namn, blåmes och allt möjligt. När bussen åter hamnade på hållplatsen där jag hade hoppat på den från början körde en buss förbi mig som skulle till nånting med kråka i namnet. Till och med när jag pratade med min broder Ewil i telefon så höll en fågel på att skita ner honom.
När jag sedan kom till Orsa igen så lät en fiskmås lite smått som om den blev våldtagen, en bit bort från mig. Jag ryckte till, rädd för att den som gett sig på fågeln skulle ge sig på mig härnäst. Fast jag såg då att fågeln nog bara skrek åt en brödbit.
Lättad över detta gick jag hemåt, och upptäckte att min katt ännu inte blivit uppäten av fiskmåsarna som brukar jaga henne.
torsdag 27 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
Glas
Hade igår natt sönder ännu ett glas. Kommer snart ha slut på glas känns det som.
När jag sen på dagen välte ännu ett glas, som lyckligtvis höll, så stannade jag upp ett tag. Jag stirrade ilsket på glaset som låg och vippade fram och tillbaka på golvet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kände att jag hade fått nog. Jag började skrika åt glaset att jag hade tröttnat på det hela. Ge fan i att välta och stå i vägen hela tiden, skrek jag. Jag vrålade ut att glaset fick skärpa sig, annars skulle jag nog visa det ett å annat.
När jag hade skrikit på glaset ett bra tag och det låg helt stilla på golvet, som om det skämdes, så kom jag fram till hur underligt detta måste framstå för någon utomstående. Jag började då istället att skratta åt det hela. Som om jag hånade glaset.
Jag hoppas att glaset berättar för de andra glasen vad jag ville ha sagt.
När jag sen på dagen välte ännu ett glas, som lyckligtvis höll, så stannade jag upp ett tag. Jag stirrade ilsket på glaset som låg och vippade fram och tillbaka på golvet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kände att jag hade fått nog. Jag började skrika åt glaset att jag hade tröttnat på det hela. Ge fan i att välta och stå i vägen hela tiden, skrek jag. Jag vrålade ut att glaset fick skärpa sig, annars skulle jag nog visa det ett å annat.
När jag hade skrikit på glaset ett bra tag och det låg helt stilla på golvet, som om det skämdes, så kom jag fram till hur underligt detta måste framstå för någon utomstående. Jag började då istället att skratta åt det hela. Som om jag hånade glaset.
Jag hoppas att glaset berättar för de andra glasen vad jag ville ha sagt.
måndag 24 maj 2010
lördag 22 maj 2010
Förlegat
När jag var liten, bodde det en man, på andra sidan skogen. Han förstod inte, varför man använder sig av gips, när det finns silvertejp.
fredag 21 maj 2010
Två sista veckodagarna
Idag anlände bussen jag skulle åka med 5 minuter innan den skulle ge sig av. Inget jäkt, och det kändes som att det kunde bli en bra dag. Jag kliver på bussen, betalar för resan och beger mig än mer inåt för att leta upp en sittplats, på höger sida såklart. Har någon form av tvångstanke när jag åker buss om att jag måste sitta på höger sida. Vet inte varför, men det bara är så. De som inte vet om det har ibland tyckt jag varit oartig som inte satt mig i deras direkta närhet när de sätter sig på vänster sida. Men det är inte något jag rår för. Inte för att det bekommer mig om folk anser mig oartig ändå.
Vilket fall som helst, när jag söker upp min plats, fastnar min blick på en gubbe som tappat all sin färg i håret. Han har sitt hår uppsatt i en liten tofs rakt uppe på huvudet. Hårt spänt att det ser lite smärtsamt ut. Han verkar inte hår-öm, för tofsen på huvudet verkar inte bekomma honom. Jag antar då att denna tofsen är något vanligt för honom. Eller satte någon kanske upp hans hår medan han sov och han hade inte märkt det än?
Min första tanke var direkt att han nog var konstnär. Jag ville fråga om hans autograf, men jag kände mig blyg och tillbakadragen, så jag lät bli. Jag gick förbi honom, satte mig ner på en plats, på höger sida, och beundrade farbrorn i hemlighet.
Det var ett tag sedan jag uppdaterade Boulehavet, så jag tänkte idag försöka mig på ett lite längre inlägg, på lite olika händelser. Jag har nu beskrivit en händelse från denna dagen, och tänkte därför gå vidare till en händelse som hände en helt annan dag.
Jag har arbetat i över en månad på ett fritids, där jag har hand om barn som är 6-8 år gamla. Det har fungerat bra, och jag har inte fått alla barnen att gråta, än, bara några.
Ibland förundras man av barnens ordförråd. Mattias cyklade på en av de gula trehjulingarna. Ni vet säkert hurdana cyklar jag menar då. Ni hade säkert dem på eran första skola även ni, och även ni cyklade säkert på dem tills de trillade sönder under er, av ren utmattning.
Medan han cyklade på den för mig nostalgiska cykel så skrek han till Filippa att hon hånglade med en annans, bekant till dem, kuk. Detta ansåg jag inte vara helt korrekt uttryckt av Mattias. Så säger man ju inte till sin lekkamrat, tyckte jag. Det heter ju faktiskt SÖRPLA SNOPP.
När jag var med på gymnastiken senast var jag bara skyldig till två av tre gråtfall. Det tredje fallet låg Åsa bakom, som är en av de andra vuxna då alltså. Vi ifrågasatte oss själva som lämpliga för det hela lite. Men sen ignorerade vi våra tankar kring det och skrattade åt barnen istället.
För någon dag sedan så pratade jag med broder Ewil i telefon och han berättade att han sökte febrilt nytt jobb. Även sådana jobb han visste att han inte skulle få. Jag berättade att det har jag också gjort i mina dagar. Bland annat har jag sökt som dragspelande tomte på kolmården. Jag fick aldrig det jobbet, så jag sökte då till spådam istället. Där fick jag i alla fall svar. De tyckte jag hade ett bra och välskrivet CV, men undrade varför jag inte hade skrivit något om mina spå-erfarenheter. Jag svarade snabbt och ärligt att det inte var så konstigt att jag inte nämnde dem. Det är helt enkelt inget jag brukar yttra för vem som helst. Speciellt då jag inte har några. Man tycker att man borde fått ett nej på ansökan efter det, men de erbjöd istället att skicka mig på en kurs. Jag tackade nej. Jag tror inte världen hade mått bra av att ha mig som spådam.
Låt mig se i min kula vad jag ser angående din framtid... tja... Jag tycker inte om att meddela dåliga nyheter, så du kommer nog leva för evigt. Så länge du inte glömmer att kolla åt båda hållen när du gör över gatan...
Angående veckodagarnas innebörd så saknades ju två dagars hemliga innebörd sist jag skrev om dem. De har nu fått sina innebörder. Det var Onsdag och Lördag som behövde något bra.
Onsdag = Tjock, fet, rund, epic. (O:et är ju faktiskt den tjockaste av alla bokstäver, så det är bara logiskt.)
Lördag = Sjuk, gift, äktenskap, dåre. (Har en kompis som släppte bomben att hon skulle gifta sig på en lördag, mer förklaring känns onödig.)
Tack för denna gången
Vilket fall som helst, när jag söker upp min plats, fastnar min blick på en gubbe som tappat all sin färg i håret. Han har sitt hår uppsatt i en liten tofs rakt uppe på huvudet. Hårt spänt att det ser lite smärtsamt ut. Han verkar inte hår-öm, för tofsen på huvudet verkar inte bekomma honom. Jag antar då att denna tofsen är något vanligt för honom. Eller satte någon kanske upp hans hår medan han sov och han hade inte märkt det än?
Min första tanke var direkt att han nog var konstnär. Jag ville fråga om hans autograf, men jag kände mig blyg och tillbakadragen, så jag lät bli. Jag gick förbi honom, satte mig ner på en plats, på höger sida, och beundrade farbrorn i hemlighet.
Det var ett tag sedan jag uppdaterade Boulehavet, så jag tänkte idag försöka mig på ett lite längre inlägg, på lite olika händelser. Jag har nu beskrivit en händelse från denna dagen, och tänkte därför gå vidare till en händelse som hände en helt annan dag.
Jag har arbetat i över en månad på ett fritids, där jag har hand om barn som är 6-8 år gamla. Det har fungerat bra, och jag har inte fått alla barnen att gråta, än, bara några.
Ibland förundras man av barnens ordförråd. Mattias cyklade på en av de gula trehjulingarna. Ni vet säkert hurdana cyklar jag menar då. Ni hade säkert dem på eran första skola även ni, och även ni cyklade säkert på dem tills de trillade sönder under er, av ren utmattning.
Medan han cyklade på den för mig nostalgiska cykel så skrek han till Filippa att hon hånglade med en annans, bekant till dem, kuk. Detta ansåg jag inte vara helt korrekt uttryckt av Mattias. Så säger man ju inte till sin lekkamrat, tyckte jag. Det heter ju faktiskt SÖRPLA SNOPP.
När jag var med på gymnastiken senast var jag bara skyldig till två av tre gråtfall. Det tredje fallet låg Åsa bakom, som är en av de andra vuxna då alltså. Vi ifrågasatte oss själva som lämpliga för det hela lite. Men sen ignorerade vi våra tankar kring det och skrattade åt barnen istället.
För någon dag sedan så pratade jag med broder Ewil i telefon och han berättade att han sökte febrilt nytt jobb. Även sådana jobb han visste att han inte skulle få. Jag berättade att det har jag också gjort i mina dagar. Bland annat har jag sökt som dragspelande tomte på kolmården. Jag fick aldrig det jobbet, så jag sökte då till spådam istället. Där fick jag i alla fall svar. De tyckte jag hade ett bra och välskrivet CV, men undrade varför jag inte hade skrivit något om mina spå-erfarenheter. Jag svarade snabbt och ärligt att det inte var så konstigt att jag inte nämnde dem. Det är helt enkelt inget jag brukar yttra för vem som helst. Speciellt då jag inte har några. Man tycker att man borde fått ett nej på ansökan efter det, men de erbjöd istället att skicka mig på en kurs. Jag tackade nej. Jag tror inte världen hade mått bra av att ha mig som spådam.
Låt mig se i min kula vad jag ser angående din framtid... tja... Jag tycker inte om att meddela dåliga nyheter, så du kommer nog leva för evigt. Så länge du inte glömmer att kolla åt båda hållen när du gör över gatan...
Angående veckodagarnas innebörd så saknades ju två dagars hemliga innebörd sist jag skrev om dem. De har nu fått sina innebörder. Det var Onsdag och Lördag som behövde något bra.
Onsdag = Tjock, fet, rund, epic. (O:et är ju faktiskt den tjockaste av alla bokstäver, så det är bara logiskt.)
Lördag = Sjuk, gift, äktenskap, dåre. (Har en kompis som släppte bomben att hon skulle gifta sig på en lördag, mer förklaring känns onödig.)
Tack för denna gången
söndag 2 maj 2010
Valborg
Jag hade tänkt spela brännboll. Men de som hade anordnat brännbollen ville tydligen inte spela brännboll. Så de flyttade det hela till båthamnen, men hävdade ändå att de skulle spela brännboll. Vem fan är så korkad att de får för sig att spela brännboll vid hamnen?
Så jag var inställd på att skita i det helt och hållet istället. Tydligen fick jag inte det. Vid åtta tiden så hojtade folket utanför min balkong om att jag skulle med dem till båthamnen.
De ringde först, jag svarade aldrig om jag skulle med, utan la på innan jag hann svara. Jag gick ut på balkongen och de tjatade lite mer på mig. Jag svarade fortfarande inte på om jag skulle med, utan jag vände dem ryggen och gick in igen. Jag funderade ett tag. Tänkte; tja, jag har ju inget annat för mig. Så jag gjorde mig långsamt i ordning för att gå efter de andra. Till min förvåning stod de kvar utanför mitt hem och väntade på mig.
Jag ifrågasatte lite deras tålamod. Personligen hade jag inte väntat i över en kvart på en person som inte ens sagt att han ska med dem ut. Jag kom fram till att de nog var lite korkade ändå.
Väl vid båthamnen fanns där några folk som grillade och söp sig redlösa. Jag betraktade dem ett tag, kom fram till att jag inte kände någon av dem. Kom även fram till att det inte gjorde mig något, då de ändå inte verkade vara värdiga min närvaro.
En person vinglade fram och frågade mig var jag var ifrån. Redan innan han öppnade min mun för att tala med mig så fick jag lusten att vända honom ryggen och ignorera honom totalt. Han irriterade mig. Men jag valde artigt att ändå svara, så jag erkände; ja, jag är från Skåne.
Han fann detta väldigt underhållande av någon orsak och beslutade sig för att berätta hur mycket han gillade Malmö. Trots sitt berusade tillstånd så lyckades han tyda på mig att vi inte delade åsikt om Malmö. Han frågade mig varför jag inte gillade Malmö. Jag svarade inte, i hopp om att han skulle förstå att han tafatta försök av ta kontakt inte riktigt fungerade. Men han gav inte upp. Jag log smått irriterat mot honom. Nej, jag tycker inte om Malmö, aldrig gjort, och anser faktiskt inte att jag har något som helst skäl att förklara varför för sig. Lämna gärna mig ifred och sluta prata med mig, du är irriterande och jag vill helst slippa se dig.
Efter ett bra tag så verkade han ge upp. Jag kände på mig att han snart skulle få för sig att ge det ett nytt försök. För jag är ju ganska intressant av mig.
Jag ursäktade mig, sa att jag fryste, vilket jag även gjorde, sedan gick jag hem. Lättad av att komma bort från denna båthamn.
Jag ville faktiskt bara spela brännboll...
Så jag var inställd på att skita i det helt och hållet istället. Tydligen fick jag inte det. Vid åtta tiden så hojtade folket utanför min balkong om att jag skulle med dem till båthamnen.
De ringde först, jag svarade aldrig om jag skulle med, utan la på innan jag hann svara. Jag gick ut på balkongen och de tjatade lite mer på mig. Jag svarade fortfarande inte på om jag skulle med, utan jag vände dem ryggen och gick in igen. Jag funderade ett tag. Tänkte; tja, jag har ju inget annat för mig. Så jag gjorde mig långsamt i ordning för att gå efter de andra. Till min förvåning stod de kvar utanför mitt hem och väntade på mig.
Jag ifrågasatte lite deras tålamod. Personligen hade jag inte väntat i över en kvart på en person som inte ens sagt att han ska med dem ut. Jag kom fram till att de nog var lite korkade ändå.
Väl vid båthamnen fanns där några folk som grillade och söp sig redlösa. Jag betraktade dem ett tag, kom fram till att jag inte kände någon av dem. Kom även fram till att det inte gjorde mig något, då de ändå inte verkade vara värdiga min närvaro.
En person vinglade fram och frågade mig var jag var ifrån. Redan innan han öppnade min mun för att tala med mig så fick jag lusten att vända honom ryggen och ignorera honom totalt. Han irriterade mig. Men jag valde artigt att ändå svara, så jag erkände; ja, jag är från Skåne.
Han fann detta väldigt underhållande av någon orsak och beslutade sig för att berätta hur mycket han gillade Malmö. Trots sitt berusade tillstånd så lyckades han tyda på mig att vi inte delade åsikt om Malmö. Han frågade mig varför jag inte gillade Malmö. Jag svarade inte, i hopp om att han skulle förstå att han tafatta försök av ta kontakt inte riktigt fungerade. Men han gav inte upp. Jag log smått irriterat mot honom. Nej, jag tycker inte om Malmö, aldrig gjort, och anser faktiskt inte att jag har något som helst skäl att förklara varför för sig. Lämna gärna mig ifred och sluta prata med mig, du är irriterande och jag vill helst slippa se dig.
Efter ett bra tag så verkade han ge upp. Jag kände på mig att han snart skulle få för sig att ge det ett nytt försök. För jag är ju ganska intressant av mig.
Jag ursäktade mig, sa att jag fryste, vilket jag även gjorde, sedan gick jag hem. Lättad av att komma bort från denna båthamn.
Jag ville faktiskt bara spela brännboll...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)