Elefant i mungipan.

Jag har vilat mig i form för skrivandet, hur bra den taktiken fungerar vet jag inte än, men jag chansar på ganska dåligt. Men skam den som ger sig.

Jag arbetar lite då och då på fritids för de som har missat det. Det fungerar ganska bra och jag får inte barnen att gråta varje dag jag arbetar längre. Det är framsteg, tror jag.
Fast ungarna har en tendens att jämt kalla mig konstig. Speciellt efter att jag försökte övertyga några om att fjärilar äter människor. Jag fick dock Åsa (som också jobbar där) över på min sida, fast de vägrade ändå tro på mig. Även när jag konstaterade att de inte kunde svara på vad fjärilar äter, så vägrade tro på mig att fjärilar var ondskefulla människoätare och att de inte borde jaga dem för då kanske de kunde bli uppätna. Jag förstår inte varför de väljer att istället kalla mig konstig. Det är ju de själva som leker med döden på detta viset.

Jag har efter alla tankar om elaka fjärilar börjat fundera på att tatuera in en elak fjäril. Mycket just för att kunna gå till en tatuerare och be honom tatuera in en skit-elak fjäril.

Finaste meningen jag fick ur mig på jobbet idag var nog; "Varför har bäbisen en elefant i mungipan?"


När jag efter jobbet idag gick till Konsum för att posta ett brev höll jag på att trampa på en fågel. Min tanke var genast att den verkade ha gett upp, slutat bry sig. Den tittade på mig medan jag trampade precis bredvid den i regnet, men den flyttade inte sig, och den verkade inte skadad heller. Den bara tittade på mig med tomma ögon som inte brydde sig om världen. Vad som än skedde kring den så gav den blanka fan i det. Jag betraktade den bara i ett ögonblick innan jag fortsatte mot butiken, men likväl så vann den mitt hjärta. Jag kände att den förstod något vi andra missat, och trots dess ynkliga storlek, så var världen inte skrämmande för denna fågel.

Inne på Konsum hjälpte jag Annelie att handla "presenter" åt sina trillingar. Det var bara bonus presenter, tror jag, därav apostroftecken. Medan jag ändå var i butiken lyckades jag hitta lite snask att tjocka mig på, och jag kände mig lagom onyttig när jag gick ut i regnrusket på nytt. Väl ute letade min blick åter efter fågeln, men jag fann den icke. Delvis på grund av att det ösregnade ute, skulle jag tro. Likväl hade dess skepnad fastnat i bakhuvudet, likt en dröm om något förunderligt, samt magiskt.
Medan jag gick hem trampade jag sedan ihjäl en fet mask, och bilden av fågeln ersattes...