Livscoach

Tidigare denna veckan så kraschade Swedbank. Något som var väldigt stimulerande att upptäcka för många som stått i diverse olika kassaköer med fulla kundvagnar.
En tanke formades om att gå till affären, köpa chips och sätta sig i förbutiken för att bara njuta av skådespelet; när alla besvikna butiksbesökare skulle använda sig av sina betalkort och var tvungna att överge sina varor samt gå hem tomhänta. Man log åt tanken, slängde på sig skorna och rusade, bokstavligt, till närmsta affär.
Det var först utanför butiken man kom till insikt att man inte hade några pengar förutom på sitt bankkort, som just denna dag inte fungerade. Så några chips fanns det ingen möjlighet att inhandla. Att glädjas åt andras olycka utan snask, det är ju rent av omöjligt. Så vemodigt vandrade man sakta hemåt på nytt. Olycklig och sugen på snask.


I övriga nyheter har jag börjat arbeta som livscoach. Jag tar mitt yrke på stort allvar och alla som vill anlita mig, kan enkelt kontakta mig för att diskutera ihop en överenskommelse.
Jag har än så länge två personen jag coachar. Första personen att anlita mig var Riis. Fast om jag ska vara lite ärlig så kan jag erkänna att jag i stora drag anlitade mig åt honom. Jag försöker få honom att förstå att hans liv skulle bli mycket bättre om han hänger sig åt brottsbekämpning. Jag skall formge den unge mannen till en svensk Batman. Fast utan pengar och resurser. Vi letar just nu efter någon som har tillgång till en symaskin så vi kan ordna en fin hjältedräkt åt honom.
Han har redan kommit med många frågor kring det hela. Till exempel hur han håller sig anonym när han ska ringa till polisen för att de ska hämta bovarna han besegrat, osv. Vilket är ganska uppenbart tycker jag (Men den unge mannen behöver uppenbarligen hjälp). Det är bara att använda skurkens mobil, alla banditer har mobiltelefoner. Jag rekommenderar även att han behåller mobilen efter han brukat den, för att se till att skaffa sig en inkomst. För att tjäna mer på sin brottsbekämpar-karriär, rekommenderar jag också honom att snoka genom brottslingarnas fickor efter andra värdesaker, samt ta deras smycken. Om de har märkeskläder kan han även plundra de av deras kroppar.
När han sedan varit aktiv ett tag kan det hända att skurkarna börjar ta slut, eller att de bara är på semester över helgen. Då anser jag det vara helt okej om han plundrar andra byten istället. Man kan faktiskt inte leva på enbart luft. Det borde folk inse, och därmed acceptera att deras frälsare till och från rånar deras hem och villor på värdesaker.

Andra personen jag är livscoach åt har jag inte kommit med lika mycket tips och knep åt än. Jag vet dock om att hon har en vana att dricka sig full i offentliga och o-offentliga buskar när hon mår dåligt.

Så mitt jobb som livscoach just nu innebär alltså att försöka skapa en brottsbekämpe och att hindra en annan från att supa sig full i buskar. Jag försöker även få dem att känna rädsla inför ryssar. För alla smarta och framgångsrika människor är rädda för ryssar.
Känns som att jag är som skapt för detta yrket.

Jag hade också tänkt börja hålla föreläsningar för folk om hur de smidigast blir uppätna av tigrar utan att göra sig allt för illa. Så just nu håller jag på att öva upp en bra teknik.

Inte nog med allt det här, jag ska även starta upp en studiecirkel där jag lär ut anarkism. Ni kommer nog få boka era platser ganska snart, för jag räknar med att platserna kommer gå åt snabbt.

Grizzlybjörn

Ibland så verkar det som att min hjärna bestämmer sig för att vara osammanhängande och förvirrande bara för att jäklas med mig.
När jag här om dagen skulle laga mat så gick jag först in på toaletten, tog av mig brallorna, men innan jag hann sätta mig kom jag på att jag inte behövde uträtta några behov på toaletten. Jag drog då upp mina byxor på nytt och spolade.
Först när jag lämnat toaletten ställde jag mig frågan; varför spolade jag?
Jag stod en stund och funderade på om jag hade kissat utan att tänka på det, men nej, det visste jag om att jag inte gjort. Jag spolade alltså bara för att jag var inne i badrummet? Men, då borde jag ju även spola efter jag duschat, och det brukar jag då bestämt inte göra. Tror jag.


Efter jag hade ätit maten, som jag till sist blev färdig att laga till mig själv, så kändes magen ganska överfull.
Det var då det hände. Jag kände hur magen burrade till och en rap kom ingående. Jag öppnade munnen och välkomnade denna manliga akt.
Ut kom ett läte så manligt att jag förvandlades till något manligare än en människa. Jag var helt övertygad, för en sekund eller två, att jag faktiskt var en stor björn. En grizzlybjörn.

Jag placerades i Kanada där dessa manliga kreatur är relativt vanliga. De är som vanligast i Alaska, men där är det överdrivet kallt har jag hört. Så jag hamnade i Kanada istället, av behaglighetsskäl. Där jagade jag människor med mina enorma käkar och spred skräck i små fredliga byar. Jag var känd som Saftan den förskräcklige och alla fruktade mitt namn. Flertal gånger hade erfarna jägare gett sig ut på jakt efter mig. Ingen gång hade de återvänt.
Jag hade ett eget harem av vackra grizzlybjörns honor som alla åtrådde mig. Förutom Berit. Men henne hade jag bara med i haremet för att få till ett jämt antal, för som alla vet så fruktar grizzlybjörnar alla former av udda tal. Jag hade länge funderat på att byta ut Berit, men Berit hade trots allt ganska fin rumpa, så det var svårt att finna en värdig ersättare.
Det var höst, men soligt, och jag fick kisa för att se något denna dag. Jag satt och njöt medan jag sket ut resterna av några australienska turister som inte hade lärt sig frukta mitt namn. De stank ännu mer på vägen ut än in. De hade smakat som en blandning mellan kyckling och känguru, vilket jag hade funnit komiskt. Medan jag höll på att klämma ut det sista av familjens minsta barn ur min ändtarm ryckes jag ur visionen då rapen avtog.

Jag suckade djupt och länge. Nu kunde jag få plats med mer i magen. Så jag gick till butiken för att få med mig hem lite varor jag paxat tidigare i veckan.

Ett påslakan fyllt av mynt.

Detta var det första året som jag uppmärksammade att jag har födelsedag på samma dag som Fäbodjäntan.
Med andra ord var det först detta året jag skrev till det i mitt CV. Så det är nu först jag har ett CV som kommer fånga alla arbetsgivares uppmärksamhet, och jobben kommer börja hagla över mig. Jag känner för mig att nästa år kommer vara ett bra år. 2011 kommer vara året då alla vill ha mig som anställd och att de nog kommer sparka folk för att få plats åt mig på just deras arbetsplats. Jag känner på mig att jag kommer få svårt att välja. Kändisskapet kommer att jaga mig. Paparazzi-fotograferna kommer hemsöka mitt trapphus. Jag ser ingen ände bland alla möjligheterna som kommer öppnas nu efter denna ändringen i mitt CV.


Trots detta faktumet så är det fortfarande så att; när jag ligger ner och är väldigt trött tåras mina ögon. När detta en kväll hände så vände jag mig om. Det resulterade till att tåren som precis lämnat ögat rann in igen. Jag grät med andra ord inåt, och jag kan erkänna att det inte var behagligt. Det var faktiskt rent av obehagligt. Men jag rekommenderar likväl er alla att testa det, som en kul sak.

Medan jag låg där och fascinerades av min egen anatomi och sånt där viktigt så fann jag en krona inuti mitt påslakan. Min första tanke var; vem det var som varit så snäll att de lagt in en krona där. Tankarna som följde efter den tanken var; vad snålt! Är jag inte värd mer än en krona? Är jag verkligen inte det, så borde jag nog inte börja "gå på gatan", i alla fall inte för pengarnas skull.

För säkerhetsskull så sökte jag noga genom påslakanet för att se om jag missade någon dyrbar sedel. Men jag fann inget mer av värde. Så vem var det då som anser att jag inte var värd mer? Jag förstod att kronan måste varit lämnad där som en slags förolämpning, det var det mest logiska. Jag funderade väldigt länge på vem som skulle vara så busigt förolämpande mot mig, och jag kom bara fram till en förklaring till vem det skulle kunna vara. När jag kom på vem, så kändes det så pass självklart, att jag idiotförklarade mig lite i smyg.
Det var uppenbart min djärva självkritik som var boven i dramat. Min nemesis.

För att visa mitt hat tillbaka, så la jag en krona i hans påslakan.

När jag sedan fann en andra krona i mitt påslakan var kriget igång.
Jag lägger nu en krona i hans påslakan varje gång jag lägger mig under täcket. Detta resulterar till ganska obekväma nätter, men vi vägrar båda ge upp.
Jag ser fram emot en del sömnlösa nätter framöver.

Men samtidigt för det mig att känna mig mystisk och mytomspunnen. För drakar sägs nämligen ha sovit på guld, och jag sover med ett påslakan fyllt av mynt.
Jag är en myt...

Tågresa

Jag befinner mig på ett tåg. Något som alltid betyder trevliga observationer.

Jag sneglar lite smått på personen som sitter bredvid mig. Hon påminner om en ung utvecklingsstörd häxa. Hennes hållning visar spår av bräcklighet och jag finner mig själv fundera över vad som håller ihop denna unga trollpacka. I smyg hoppas jag smått på att naturen ska ta sin gång på henne och låta hennes huvud trilla av från hennes axlar, för hennes hållning ger en antydan till att det inte skulle kunna vara helt omöjligt att något sådant skulle ske. Men samtidigt hoppas jag innerligt att detta inte skall ske, för jag har ingen kamera med mig.
Det tog mig faktiskt ett tag att lägga märke till hur hon pyntat sig själv med ett stor röd blomma i sitt hår. Jag frågade mig själv hur jag kunde missat blomman från början, och medan jag funderade på det hela började jag nynna på "Hon har blommor i sitt hår" och undrade lite om de andra också kunde se blomjäveln eller om det var mitt psyke som spelade mig ett trick. Kanske existerade inte denna unga bräckliga dam i någon annans verklighet än min? Detta var dock inte något som bekom mig. För det var nämligen förstå gången jag såg en ung utvecklingsstörd häxa med blomma i håret, som jag var rädd skulle trilla sönder. Så jag sneglade lite extra, för upplevelsens skull.

Ett tag in på resan steg det på en herre med förvirrad uppsyn som verkade ha slagit rekord i att lukta rök. Jag fascinerades lite försynt åt hans rökdoft när han stannade intill mig. Han log mot mig, jag log tillbaka. Han verkade prata med mig, för hans läppar rörde sig, men jag lyssnade på musik och hörde inte vad han sa till mig. Så jag log lite mer åt honom, för att vara vänlig. Han pekade på min plats, sedan på sin biljett, jag förstod ganska snabbt att jag råkat sätta mig på hans plats. Jag log då ännu vänligare mot honom för att visa mig vänligt inställd. När jag ännu inte hade flyttat mig från hans plats så satte han sig istället ner på den lediga platsen mitt emot mig. Jag nickade nöjt åt denna rekordhållaren när han hade slagit sig till ro i sitt nya bo. För rekordtagare skall respekteras.
Han besvarade dock inte min uppmuntrande nick.