söndag 1 mars 2020

Jag räddar inte världen

För en tid sedan så var jag på väg hem från tågstationen. På parkeringen utanför möts jag av ett ganska stenhårt gäng bestående av tre tonåringar med ölflaskor i sina händer. Den ena av dem tömmer sin flaska abrupt och kastar den åt sidan, precis innan han passerar soptunnan intill. Jag kände en vrede inom mig som om jag vore en äldre och stiligare Greta Thunberg. Det vore så enkelt att bara placera flaskan i soptunnan utan att det skulle bidragit till förlorad tid för ungdomen ifråga. Jag kände att ett bättre jag, hade sagt till, gjort skillnad. Fast jag insåg att det jag som nu är jag, inte är tillräckligt framåt och social för att ta tag i en sådan sak utan mängder av alkoholbaserad substans i min kropp. Samtidigt ville jag inte låta det här gå helt obemärkt förbi. Jag bestämde mig för att statuera ett exempel genom mitt eget agerande. Jag tänkte snabbt ut en plan i min skalle på hur jag även skulle se fräck ut medan jag gjorde det. I min mun hade jag ett tuggummi som redan sett sina bästa dagar. Det var detta som formade min briljanta plan. Medan jag gick förbi herrarna och soptunnan skulle jag elegant och demonstrativt spotta mitt tuggummi i soptunnan. Ett snabbt ögonblick funderade jag kring att spotta det på ynglingen som hade kastat sin flaska, men insåg snabbt att jag inte var sugen på konflikten som det skulle väcka. Soptunnan skulle istället få vara målet för tuggummit när det skulle lämna min mun. Jag gick med stolta och bestämda steg mot ungdomarna och mitt mål. Jag tog sats, jag spottade, jag missade.
För att inte förlora min fräckhet och stolthet, gick jag bestämt vidare som om inget oplanerat skett i mitt agerande.
En bit fram insåg jag att mitt agerande gjort att jag var lika skyldig Greta Thunbergs vrede som den unga herren som besvärat mitt sinne. Jag räddade inte världen denna dag heller.

Jag för sällan anteckningar till den här bloggen längre, den känns som ett avlägset minne. De anteckningar jag för, som jag ibland har tänkt kunde platsa här, försvinner i allt bråte jag samlar på mig. Oftast vet jag inte varför jag inte skriver här egentligen. Det känns som ett avslutat kapitel, som jag egentligen aldrig skrev färdigt. Jag antar att jag borde avsluta det, men jag tror inte jag egentligen vill. Att skriva totalt nonsens här har varit tillfredsställande, och jag känner ofta att jag borde börja igen. Varför jag slutade kan jag nog dividera om i evigheter. Kanske insåg jag att det jag skrev egentligen inte var så underhållande som det föreföll sig i mitt huvud. Samtidigt är det okej att det bara varit underhållande för mig. Saker som skrivs här behöver inte alltid vara för att underhålla andra. Materialet som existerar här än idag, är av blandad kvalitet. En del inlägg finner inte ens jag underhållande idag, men just när jag skrev dem gav de mig något. Jag antar att jag ibland kommer skriva här igen. Hur ofta eller hur mycket, vet jag absolut inte. Om det håller någon form av kvalité, kan jag inte heller svära på. Jag hoppas det inte dröjer lika många år mellan inläggen framöver. Kanske bara något enstaka. Möjligtvis finner jag några gamla anteckningar att skriva om, vem vet. Antagligen står det bara saker om knappar som jag inte minns något om ändå. Inget av det kommer i alla fall att rädda någon värld.


Hört på jobb
F: Saftan, det är en stor spindel i busken!
Jag: Jaså, är det en ny kompis?
F:NEJ!
Jag: Har den någon namn i alla fall?
F: Ja! DÖDEN!

Hört på jobb
Jag: önskar ni er något speciellt till fritids?
F: Ja, vapen och granater.
Jag: Det kommer nog bli svårt att införskaffa.
F: Varför det?!
D: Men, det är tolvårsgräns på sådant, vet du väl?
F.: Jaha, okej då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Du har rätt till min Åsikt