Mentalsjukhus

Har varit på teater och sett Vinderbergas mentalsjuhus 1960. Tyckte att för få folk såg den, så jag såg föreställningen tre gånger. Sista gången satt jag och lyssnade på på publiken innan föreställningen började och kom fram till att jag är bra på att höra fel på elegant vis. Tydligen skulle de bakom mig åka vidare till Göteborg senare för att där käka pilbågar. Jag är inte helt säker på att jag hörde rätt. 


När jag tar mig till platser där sådana här föreställningar tar plats, så åker jag kommunalt, och jag tror alla läsare här innebär vad det betyder i mitt liv. 
Det innebär att jag funderar på saker som; varför folk som har kroppsformer som en säck potatis går i shorts som slutar innan deras bakdel slutar. Det är faktiskt ingenting som framhäver deras inre skönhet. En sopsäck över hela personen hade fungerat bättre för att få fram den skönheten faktiskt.
Då slipper man i alla fall se dessa blåa ådror som så elegant pryder deras bleka hud. De där ådrorna som vrider sig i skam-plågor av att visas i dagljuset. Jag lider med ådrorna medan jag diskret sväljer avskyn i form av galla.


På andra sidan av vagnen sitter det en person jag inte kan avgöra könet på. Jag har ingen aning, men mina förundrade blickar besvaras med lustfulla, och då jag inte får några homovibbar från individen, så antar jag att det är en slags hona av något slag.
Men trots allt har jag en sådan tur att det slår sig ner en vacker skapelse mitt emot mig, så jag slipper fokusera på det där andra. Jag ler lite, hon ler tillbaka. Men min tur försvinner snabbt igen, då vi är Plöstligt i Vinslöv, och kvinnan går av.
Hennes ersättare av en kopia av indiern från Big Bang Theory. Fast kopia kanske är fel ordval. Han är en yngre variant. Han är inte heller direkt lik. Men han är en indier, och det får duga.

Jag höll även på att få fågelbajs på mig för ett par dagar sedan. Den damp ner precis framför mig. Men hade den träffat mig hade jag faktiskt bara haft mig själv att skylla. Jag gick trots allt väldigt nära en bil.

Annars har veckan varit behaglig, och jag har inte känt några större obehag eller ångerkänslor, inte som när jag försökte olla den där ekorren. Det är en sak man ångrar lika mycket varje gång man försöker sig på det. Man får vara ganska full för att få för sig det, säger folk. Det är det så kallade ekorre-stadiet i fyllan. Det finns väldigt många olika stadier i fyllor, man går inte alltid genom alla. En del stadier inträffar bara en gång i livet, en del stadier inträffar aldrig. Många har lyckats undvika ekorre-stadiet. Det är de lyckligt lottade. Jag kan inte rekommendera att olla ekorrar, det är en sådan sak alla borde ha på en sån där lista över saker de borde undvika. Tillsammans med att trilla ner för berg, det gör ont.

Igår såg jag en man som såg ut att ha tillverkat sina kläder av häftmassa. Jag blev lite glad, för det finns för lite folk som har kläder av häftmassa. Men sen kom jag närmre, och insåg att han bara var smutsig och hade kräkts på sig. Så då blev jag lite ledsen och blängde surt på honom istället. Då bad han om en slant till mat. Så jag kastade lite sand på hans underliv och gick vidare.

Ibland tror jag att hela världen är ett mentalsjukhus, jag letar ständigt efter nyckeln ut, fast jag vet inte om utsidan är redo för mig.

---