söndag 2 maj 2010

Valborg

Jag hade tänkt spela brännboll. Men de som hade anordnat brännbollen ville tydligen inte spela brännboll. Så de flyttade det hela till båthamnen, men hävdade ändå att de skulle spela brännboll. Vem fan är så korkad att de får för sig att spela brännboll vid hamnen?

Så jag var inställd på att skita i det helt och hållet istället. Tydligen fick jag inte det. Vid åtta tiden så hojtade folket utanför min balkong om att jag skulle med dem till båthamnen.
De ringde först, jag svarade aldrig om jag skulle med, utan la på innan jag hann svara. Jag gick ut på balkongen och de tjatade lite mer på mig. Jag svarade fortfarande inte på om jag skulle med, utan jag vände dem ryggen och gick in igen. Jag funderade ett tag. Tänkte; tja, jag har ju inget annat för mig. Så jag gjorde mig långsamt i ordning för att gå efter de andra. Till min förvåning stod de kvar utanför mitt hem och väntade på mig.
Jag ifrågasatte lite deras tålamod. Personligen hade jag inte väntat i över en kvart på en person som inte ens sagt att han ska med dem ut. Jag kom fram till att de nog var lite korkade ändå.

Väl vid båthamnen fanns där några folk som grillade och söp sig redlösa. Jag betraktade dem ett tag, kom fram till att jag inte kände någon av dem. Kom även fram till att det inte gjorde mig något, då de ändå inte verkade vara värdiga min närvaro.

En person vinglade fram och frågade mig var jag var ifrån. Redan innan han öppnade min mun för att tala med mig så fick jag lusten att vända honom ryggen och ignorera honom totalt. Han irriterade mig. Men jag valde artigt att ändå svara, så jag erkände; ja, jag är från Skåne.
Han fann detta väldigt underhållande av någon orsak och beslutade sig för att berätta hur mycket han gillade Malmö. Trots sitt berusade tillstånd så lyckades han tyda på mig att vi inte delade åsikt om Malmö. Han frågade mig varför jag inte gillade Malmö. Jag svarade inte, i hopp om att han skulle förstå att han tafatta försök av ta kontakt inte riktigt fungerade. Men han gav inte upp. Jag log smått irriterat mot honom. Nej, jag tycker inte om Malmö, aldrig gjort, och anser faktiskt inte att jag har något som helst skäl att förklara varför för sig. Lämna gärna mig ifred och sluta prata med mig, du är irriterande och jag vill helst slippa se dig.
Efter ett bra tag så verkade han ge upp. Jag kände på mig att han snart skulle få för sig att ge det ett nytt försök. För jag är ju ganska intressant av mig.
Jag ursäktade mig, sa att jag fryste, vilket jag även gjorde, sedan gick jag hem. Lättad av att komma bort från denna båthamn.
Jag ville faktiskt bara spela brännboll...

1 kommentar:

Du har rätt till min Åsikt