tisdag 16 februari 2010

Skolans komplott

Jag satt på en bänk i en stad och betraktade folket som gick förbi. Det var smått tråkigt, och jag funderade på att gå hem. Men då satte sig Sanna Nielsen tillsammans med en reporter bara ett par meter ifrån mig. Jag beslutade då mig för att sitta kvar ett tag och lyssna på intervjun.

Intervjun började ganska segt, trots att Sanna svarade lite små korkat på varje frågor. Men sen skulle hon plötsligt förklara sin egen intelligens. Hon böjde sig mot reportern och sa; "Jag är väl lika smart som, till exempel, dig." Medan hon sa det satte hon handen plant bredvid hans huvud. Som om hans intelligens hade något att göra med hans längd. Hon vägde lite på handen och såg fundersam ut. Det såg kul ut.
Reportern förstod att hon i stora drag nyss sa att hon var lika smart som han var lång. Så han reste sig upp och sa; "Men jag är ju så här smart." Medan han visade med sin hand vid sin hjässa.
Sanna Nielsen tittade då bestört på honom och slängde ur sig; "Men, när du står upp ja, det är ju klart."

Det var nu jag kände mig tvungen att delta i konversationen.

Jag tittade förskräckt på dem båda två medan jag nästintill vrålade ut; "Så man är alltså smartare när man står upp?" Jag reste mig bestört upp. "Nu när du säger det så, det stämmer nog. Det skulle i alla fall förklara en hel del." Båda två kollade chockerat på mig. "De vet säkert om det i skolan också, de ser till att vi sitter på lektionerna bara för att förhindra vår sanna kapacitet!" Allt kändes plötsligt solklart för mig.
"Inte konstigt att jag misslyckades med Matematiken i gymnasiet, de lät mig aldrig stå upp när jag skulle lösa ekvationerna, inte ens när jag bad snällt."
Förbannad på hur orättvist livet hade spelat ut mig från en tidig början gick jag bestört ifrån min plats på bänken, medan tankarna virvlade runt i min skalle.

Jag hade alltid känt att ekvationer var enkelt när jag haft gymnastik och fått stå upp, medan jag aldrig lyckats lösa det när jag sedan satt på matematiklektionerna. Allt kändes så klart.
Detta var säkerligen skälet till att jag aldrig haft toppbetyg!

När jag vaknade från denna upplysande dröm så fortsatte funderingarna. Tankarna kring det hela var många, och medan jag skrev detta stod jag upp.

Kan detta stämma? Varför hindrar skolledningen oss från att prestera till max? Är detta någon djupt rotad konspiration? Hur i helvete kan Sanna Nielsen veta om detta?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Du har rätt till min Åsikt