När jag satt på bussen senast kände jag mig tvungen att sucka ganska högt. Så högt att flertal personer stirrade rakt på mig faktiskt. En dels blickar dröjde kvar, som om de förväntade sig ett svar från mig, på varför jag hade suckat så högt. Fast deras frågande blickar fick inget svar från mig.
Bussen var knökfull, det var därför jag avlade den djupa högljudda sucken. Till råga på det så hade jag haft sönder mina hörlurar, och kunde enbart lyssna på min musik genom att förarga min omgivning. Även om det var ett lockande alternativ så valde jag att inget göra det, i alla fall inte den här gången. Delvis för att den äldre kvinnan som satt intill mig skrämde mig en aning, och jag ville därför inte locka till mig hennes uppmärksamhet mer än nödvändigt. Som det var nu slapp jag att hon kastade förälskade blickat åt mitt håll medan hon satt med sin fejk-läderväska skrämmande nära sitt ansikte medan hon till och från slickade på dess fläckar. Fläckar, som den asiatiska fabriken som tillverkad väskan inte placerat på den. Då hon höll väskan så nära sitt ansikte kunde jag inte direkt utskilja ifall det var hennes andedräkt eller fläckarna som avgav den mystiska odören som hängde tungt över de platserna närmst henne. Hur det än befann sig så hade jag ganska svårt att koppla av under bussresan, fast jag avlade ingen mer djup suck förrän jag hade stigit av bussen.
Det kanske bör nämnas att det inte är jag personligen som var med om den här bussresan, utan att jag bara valde att berätta någon annans busshistoria, sett från min synvinkel. Den är sann, men inte min egen. Ifall någon skulle undra.
I andra nyheter har jag börjat fundera på att byta efternamn till Korv. Jag tror det hade sett fint ut på mitt pass, Saftan Korv. Sorgligt nog har jag faktiskt inget pass. Det säger lite om hur lite jag är ute och reser. Det är en av de sakerna jag ångrar mest i mitt liv (än så länge). Det och att jag aldrig byggt en trädkoja. Fast det vet ju de som följer min blogg redan om. Jag har fortfarande inte byggt någon trädkoja sedan jag sist tog upp det. Det är faktiskt så att jag är ganska bra på att skjuta upp saker och ting. Ifall någon känner sig manad att ta tag i projektet så får de gärna göra det, ring mig och säg till mig att vi ta med fasiken skall bygga en trädkoja. Eller rent av ut och resa någonstans. Fast om ni kommer med förslag om någon ödemark kan det hända att jag tror ni planerar att mörda mig istället, med det sagt så är det ingen omöjlighet att jag ändå följer med på det. Livet ska vara ett äventyr.
Hade jag hetat Korv i efternamn hade jag börjat sälja pålägg tror jag. På tub. Vem hade inte velat köpa Korv på tub? Givetvis skulle det enbart stå Korv, för att jag hetat Korv, det skulle givetvis inte vara korv i tuben. Många hade kanske trott det dock. Egentligen skulle det bara varit kaviar.
Jag antar att ifall jag genomför den planen, så kan det räknas som månadens bus, den månaden då det görs i alla fall. Vilket såklart för in mig på månadens bus.
Jag blev indragen på Bånken (ett uteställe i Kristianstad för dem som flaxar på lemmar till någon form av musik) förra helgen. Väl där så dansade jag inte. Det är allt. Med andra ord, jag har inte varit busig den här månaden. Alltså, för ni som läser detta gärna skicka in någon ni gjort istället.
fredag 28 februari 2014
torsdag 13 februari 2014
fredag 31 januari 2014
Kalla U-länder
Under denna månad har jag har diskussion kring hur många u-länder är kalla. Ska vi räkna de lägre stående industriländerna så blir det några stycken. Fast faktum är ju att även om de är lägre stående, och inte så långt komna än, så är de likväl industriländer. Alltså är det väldigt få u-länder som befinner sig där de kalla klimaten befinner sig. Med andra ord är u-länder i regel varma länder. Kan det då vara så att detta faktum är en slump, eller hör klimatet och länders utveckling ihop?
Möjligen är det så att det är värmen som gör invånarna ganska slöa, och därmed oförmögna att utveckla sitt land i samma takt som andra länder utvecklat? Då borde vi kanske ställa oss frågan om vi gör rätt i att skicka kläder till dessa länder. Med kläderna vi skickar dem bli de enbart ännu varmare, och latare? Kan det vara så att våra kläd-bidrag till dessa länder är en av faktorerna kring att de inte utvecklas i den takt vi anser normal? Borde vi inte skicka dem kepsar och solglasögon istället? Så att de lättare handskas med den jobbiga solen? Kanske lite solkräm och energidryck?
Jag talade även med en kvinna för ett tag sedan som beskrev sig själv som deprimerad, fast att hon inte ville ha hjälp med det, för hon hade blivit van, och då behövde man inte hjälp. Med den logiken kan vi även sluta skicka mat till u-länder, då de redan är vana vid att äta lite, så de behöver ändå inte den maten vi skickar. Det hela låter väldigt pragmatiskt, och vem är väl jag att gå emot något som bidrar till att kraven sänks? Fast nu är det kanske så att u-länder helt enkelt är vana vid att vara u-länder, och därför är det okej att de förblir u-länder? Vi andra är ju även vana vid att de är u-länder, så det vore kanske fel för våran del också? Varför äventyra något överhuvudtaget? Åt helvete med all utveckling! Allt blir nog bättre om vi håller en rutin och aldrig går någonstans vi icke varit förut. Nu känner jag att jag börjar spåra ut och min irritation gör sig påmind.
Det är nämligen så att jag känt mig ganska irriterad på senaste tiden. Tidigare idag kom jag på mig själv att bli irriterad inne på Coop, då en äldre man som stod före mig i kassan tog oerhört lång tid på sig att betala. Jag skällde på honom i mitt huvud, då han hade problem att veta hur man genomförde en vanlig betalkorts-betalning. Någon som jag anser man ska ha lärt sig efter ett par gånger. Jag undrade ifall han aldrig handlat tidigare och trampade allt otåligare på samma plats medan jag väntade. Det tog ett bra tag innan jag insåg att mannen jag irriterade mig på var blind, och därför tog lite längre tid på sig vid kassan än vad jag ansåg vara normalt. Jag svor då lite smått för mig själv över att jag inte hade ställt mig i kön till den andra kassan som var öppen istället.
Kanske är det helt enkelt så att jag rent av är en dålig människa? Möjligen är det därför jag inte skickar några solglasögon till u-länder? Eller så är jag inte en dålig människa, kanske är jag helt enkelt bara en vanlig människa?
Vidare till viktigare frågor. Hur många geléråttor kan man få plats med i sin rumpa innan man får känslan av att det är för trångt? Frågan hänvisar till normalstora geléråttor, och inte de där stora man kan vinna på lotto osv. Jag har personligen inget konkret svar. Jag har inte testat på mig själv, men ifall någon har testat, får de gärna bidra med sitt svar. Givetvis är jag medveten om att svaret varierar från person till person, och att man borde ordna en ganska stor testgrupp för att komma fram till ett medelantal, men jag är ganska lat, och kan därför nöja mig med att någon enstaka svarar på frågan och utgå från att det svaret är ett form av medel antal.
En annan fråga är om man i motsats till ordet update, kan säga downdate. När man alltså, till exempel, vill gå tillbaka till en version av ett program än den versionen man för tillfället har installerat. Eller ses downdate bara som en dålig version av en update. Möjligen är det bara så att en downdate bara är en dejt med en person som har downs-syndrom? Personligen har jag aldrig varit på en downsdate, vad jag vet. Jag har dock på sätt och vis gjort en downdate av program på datorn. Har ni gjort/varit på downdate på senaste tiden (om någonsin)?
Månadens bus var ganska klent. Jag bestämde mig en dag för att avsluta alla meningar jag skrev med ett frågetecken. En del jag pratade med över internet den dagen verkade bli lite irriterande. Jag fann det ganska underhållande. För att ni läsare här ska förstå lite hur det ser ut om man avslutar varje mening med ett frågetecken (även om det egentligen inte är en fråga), tänkte jag skriva ett litet stycke här då jag brukar metoden:
Idag skulle jag berätta lite vad jag hade för slags fritidsintressen på engelskan? Så jag berättade gladeligen lite om hur min fritid ser ut? Jag gillar genitalier och våld? Gärna kombinerat? Sedan gillar jag även frukostflingor? Ibland hoppar jag alla annan form av föda? Som mest har jag levt på frukostflingor i fjorton dagar i sträck? Dock var det en lögn? Jag avskyr att utföra våld mot genitalier? Jag är väldigt öm mot mina genitalier? Ibland kan jag sitta och bara klappa dem ömt och viska kärleksfulla ord till dem i flera timmar? Detta sker oftast när jag åker kommunalt? En gång började en gammal man som att intill mig på bussen att härma mig? Det var en obekväm situation? Sedan dess brukar jag mest göra det när jag åker tåg?
Möjligen är det så att det är värmen som gör invånarna ganska slöa, och därmed oförmögna att utveckla sitt land i samma takt som andra länder utvecklat? Då borde vi kanske ställa oss frågan om vi gör rätt i att skicka kläder till dessa länder. Med kläderna vi skickar dem bli de enbart ännu varmare, och latare? Kan det vara så att våra kläd-bidrag till dessa länder är en av faktorerna kring att de inte utvecklas i den takt vi anser normal? Borde vi inte skicka dem kepsar och solglasögon istället? Så att de lättare handskas med den jobbiga solen? Kanske lite solkräm och energidryck?
Jag talade även med en kvinna för ett tag sedan som beskrev sig själv som deprimerad, fast att hon inte ville ha hjälp med det, för hon hade blivit van, och då behövde man inte hjälp. Med den logiken kan vi även sluta skicka mat till u-länder, då de redan är vana vid att äta lite, så de behöver ändå inte den maten vi skickar. Det hela låter väldigt pragmatiskt, och vem är väl jag att gå emot något som bidrar till att kraven sänks? Fast nu är det kanske så att u-länder helt enkelt är vana vid att vara u-länder, och därför är det okej att de förblir u-länder? Vi andra är ju även vana vid att de är u-länder, så det vore kanske fel för våran del också? Varför äventyra något överhuvudtaget? Åt helvete med all utveckling! Allt blir nog bättre om vi håller en rutin och aldrig går någonstans vi icke varit förut. Nu känner jag att jag börjar spåra ut och min irritation gör sig påmind.
Det är nämligen så att jag känt mig ganska irriterad på senaste tiden. Tidigare idag kom jag på mig själv att bli irriterad inne på Coop, då en äldre man som stod före mig i kassan tog oerhört lång tid på sig att betala. Jag skällde på honom i mitt huvud, då han hade problem att veta hur man genomförde en vanlig betalkorts-betalning. Någon som jag anser man ska ha lärt sig efter ett par gånger. Jag undrade ifall han aldrig handlat tidigare och trampade allt otåligare på samma plats medan jag väntade. Det tog ett bra tag innan jag insåg att mannen jag irriterade mig på var blind, och därför tog lite längre tid på sig vid kassan än vad jag ansåg vara normalt. Jag svor då lite smått för mig själv över att jag inte hade ställt mig i kön till den andra kassan som var öppen istället.
Kanske är det helt enkelt så att jag rent av är en dålig människa? Möjligen är det därför jag inte skickar några solglasögon till u-länder? Eller så är jag inte en dålig människa, kanske är jag helt enkelt bara en vanlig människa?
Vidare till viktigare frågor. Hur många geléråttor kan man få plats med i sin rumpa innan man får känslan av att det är för trångt? Frågan hänvisar till normalstora geléråttor, och inte de där stora man kan vinna på lotto osv. Jag har personligen inget konkret svar. Jag har inte testat på mig själv, men ifall någon har testat, får de gärna bidra med sitt svar. Givetvis är jag medveten om att svaret varierar från person till person, och att man borde ordna en ganska stor testgrupp för att komma fram till ett medelantal, men jag är ganska lat, och kan därför nöja mig med att någon enstaka svarar på frågan och utgå från att det svaret är ett form av medel antal.
En annan fråga är om man i motsats till ordet update, kan säga downdate. När man alltså, till exempel, vill gå tillbaka till en version av ett program än den versionen man för tillfället har installerat. Eller ses downdate bara som en dålig version av en update. Möjligen är det bara så att en downdate bara är en dejt med en person som har downs-syndrom? Personligen har jag aldrig varit på en downsdate, vad jag vet. Jag har dock på sätt och vis gjort en downdate av program på datorn. Har ni gjort/varit på downdate på senaste tiden (om någonsin)?
Månadens bus var ganska klent. Jag bestämde mig en dag för att avsluta alla meningar jag skrev med ett frågetecken. En del jag pratade med över internet den dagen verkade bli lite irriterande. Jag fann det ganska underhållande. För att ni läsare här ska förstå lite hur det ser ut om man avslutar varje mening med ett frågetecken (även om det egentligen inte är en fråga), tänkte jag skriva ett litet stycke här då jag brukar metoden:
Idag skulle jag berätta lite vad jag hade för slags fritidsintressen på engelskan? Så jag berättade gladeligen lite om hur min fritid ser ut? Jag gillar genitalier och våld? Gärna kombinerat? Sedan gillar jag även frukostflingor? Ibland hoppar jag alla annan form av föda? Som mest har jag levt på frukostflingor i fjorton dagar i sträck? Dock var det en lögn? Jag avskyr att utföra våld mot genitalier? Jag är väldigt öm mot mina genitalier? Ibland kan jag sitta och bara klappa dem ömt och viska kärleksfulla ord till dem i flera timmar? Detta sker oftast när jag åker kommunalt? En gång började en gammal man som att intill mig på bussen att härma mig? Det var en obekväm situation? Sedan dess brukar jag mest göra det när jag åker tåg?
söndag 26 januari 2014
lördag 18 januari 2014
Saftan berättar gamla vitsar, iförd clownnäsa. Del 2
måndag 13 januari 2014
Saftan berättar gamla vitsar, iförd clownnäsa. Del 1
måndag 30 december 2013
Pitt & Bajs-pizza
Jag har en kamrat, vars namn är Farliga Frida, hon jobbar extra på en pizzeria. På den pizzerian har hon fått en egen pizza namngiven efter sig. Hon har även bestämt vad som ska vara på den. Pizzan heter Farliga Frida, precis som hon själv. Om jag jobbade extra på en pizzeria och fick bestämma egen pizza, hade den fått heta Pitt & Bajs-pizza, oavsett vad jag hade bestämt mig för att ha på den. Jag är osäker på om den hade varit bra för pizzerians försäljning, men en del saker är värda att offra för att jag ska få lov att känna mig underhållen anser jag. Det är kanske tur att Farliga Frida jobbar på pizzerian istället för mig. Ifall jag hade arbetat där hade den nog gått under. Jag är inte pizza-bagar-material. Jag kan faktiskt erkänna det.
Jag hade nog även anordnat andra aktiviteter på pizzerian, då deras försäljning minskat på grund av min pizza. Som en fin gärning, så att ägaren inte går för mycket i back för min underhållningsskull. Man kan liksom hyra ut delar av lokalen. Jag hade nog hyrt ut platserna längst in åt A.M:s stödgrupp. A.M står för anonyma masturberare. Stödgruppen är för dem som helt enkelt bara vill ha någon som håller dem i handen när de tar sig genom sitt beroende... så att säga.
Månadens bus stod vem det än var som hade stulit sätet jag brukar sitta på i bussen när jag skulle sätta mig. Jag var så van att sätta mig där att jag kastade mig ner och fann till min upprördhet att sätet var borta. Det var en obehaglig bussresa. Fast trots att den var obehaglig kunde jag inte sluta sitta och sniffa åt personen i fråga som hade kommit på ett sådant rackartyg till bus. Det påminde mig lite om min vanliga rutin på bibliotek. Vi vet klassikern: man lånar en bok. Man tar hem boken. Man bläddrar genom boken. Man river ut en sida ur boken. Man limmar fast sidan över en annan sida i boken. Man lämnar tillbaka boken. Klassikern.
I övrigt måste jag erkänna att jag förlagt alla mina anteckningar som skulle med i månadens inlägg, så jag ska försöka finna dem till nästa månad istället. Hoppas ni har överseende med det.
För att kompensera för det önskar jag väl er ett gott nytt år eller något sådant.
Jag hade nog även anordnat andra aktiviteter på pizzerian, då deras försäljning minskat på grund av min pizza. Som en fin gärning, så att ägaren inte går för mycket i back för min underhållningsskull. Man kan liksom hyra ut delar av lokalen. Jag hade nog hyrt ut platserna längst in åt A.M:s stödgrupp. A.M står för anonyma masturberare. Stödgruppen är för dem som helt enkelt bara vill ha någon som håller dem i handen när de tar sig genom sitt beroende... så att säga.
Månadens bus stod vem det än var som hade stulit sätet jag brukar sitta på i bussen när jag skulle sätta mig. Jag var så van att sätta mig där att jag kastade mig ner och fann till min upprördhet att sätet var borta. Det var en obehaglig bussresa. Fast trots att den var obehaglig kunde jag inte sluta sitta och sniffa åt personen i fråga som hade kommit på ett sådant rackartyg till bus. Det påminde mig lite om min vanliga rutin på bibliotek. Vi vet klassikern: man lånar en bok. Man tar hem boken. Man bläddrar genom boken. Man river ut en sida ur boken. Man limmar fast sidan över en annan sida i boken. Man lämnar tillbaka boken. Klassikern.
I övrigt måste jag erkänna att jag förlagt alla mina anteckningar som skulle med i månadens inlägg, så jag ska försöka finna dem till nästa månad istället. Hoppas ni har överseende med det.
För att kompensera för det önskar jag väl er ett gott nytt år eller något sådant.
onsdag 27 november 2013
Bleka mördare/finkel-begravningar
Jag har känt mig aningen fattig senaste tiden, eller alltid kanske jag borde erkänna. Detta har fått mig på att fundera på att fälla upp paraplyer inomhus, i hopp om att få ärva från någon rik släkting. (Ifall folk inte kopplar här, så är det en gammal skrockfylld sak, att ifall man fäller upp sitt paraply inomhus kommer någon i ens släkt att dö inom snart framtid.)
Hela idén faller dock på det faktumet att jag inte har någon rik släkting, i alla fall ingen jag vet om. Så det är nog lika bra att strunta i hela den planen.
Fast om det skulle genomföras och lyckas, så hade jag nog inte nämnt något om det hela på begravningen. På tal om begravningar så anser jag att finkel faktiskt borde vara sorgens dryck, rent officiellt. Det går fan inte att vara lycklig och dricka finkel, chansar jag på. Jag har aldrig försökt dricka finkel och vara glad, det bör jag erkänna. Faktum är att jag brukar undvika att dricka finkel helt och hållet. Jag skyller det på att jag inte är så sorgsen av mig.
Fast om jag höll i en begravning, skulle jag ta med fasiken enbart servera finkel som dryck till besökarna, så att stämningen hölls på en sorgsen och miserabel nivå. Med detta sagt menar jag alltså på att jag önskar att de som får för sig att dyka upp på min begravning (om jag någonsin får någon), enbart skall bli serverade finkel. Hade faktiskt funnit det lite småkul ifall någon druckit sig blind på min begravning. Det skall stå med i mitt testamente, antar jag.
När jag väntade på min buss hem, för ett tag sedan, så gav Richard mig lite skräp som han tydligen inte ville ha kvar. Jag tog artigt emot det, för jag är en väldigt artig individ. Sedan gav jag lika artigt bort det till den okända personen framför mig genom att parkera skräpet i hans öppna väska. Han såg ut som en person som skulle uppskatta att ha lite extra saker i sin väska, tyckte jag. I alla fall såg hans nacke ut att tillhöra en sådan person, för hans ansikte såg jag aldrig direkt. Jag antar att det var månadens bus. Så ett ganska lindrigt bus den här gången, anser jag.
När jag sedan hade åkt på bussen en bit kom det på nytt folk. Någon av dessa nya medpassagerare drog med sig en stark doft av blekmedel. Min första instinktiva tanke var att personen i fråga nog precis lämnat en brottsplats. Jag gissade uppmuntrat på mord. Sedan började jag fundera på ifall personen var den som utfört dådet, eller om det möjligen var en utredare som blekmedelsdoften oturligt nog fastnat på när hen utrett brottsplatsen. Sen insåg jag att utredaren nog inte skulle åka buss från brottsplatsen. Med andra ord var det utan tvekan mördaren jag åkte buss med. Min puls ökade lite, jag kände genast att jag lever ett ganska äventyrligt liv. Jag satte mig rakt i ryggen och skådade ut över mina medpassagerare, i hopp om att få se mördaren. Dock kunde jag inte med bestämdhet lista ut vem av dem jag åkte med som blekmedelsdoften satt fast på. Mitt luktsinne har aldrig varit lika bra som Von Ankas doftsinne för att finna guld. Jag satte mig nedstämt, likt en säck potatis, i mitt säte igen. Lite besviken på att äventyren förmodligen skulle ta slut här. Jag var väldigt besviken när jag klev av bussen. När jag sedan kom hem slogs jag av tanken att det kanske helt enkelt var en städtant som hade använt blekmedel när hon arbetat, och att det var därför det doftade blekningsmedel på bussen. Givetvis skakade jag bort den tanken från mitt sinne lika snabbt som den dykt upp.
Hela idén faller dock på det faktumet att jag inte har någon rik släkting, i alla fall ingen jag vet om. Så det är nog lika bra att strunta i hela den planen.
Fast om det skulle genomföras och lyckas, så hade jag nog inte nämnt något om det hela på begravningen. På tal om begravningar så anser jag att finkel faktiskt borde vara sorgens dryck, rent officiellt. Det går fan inte att vara lycklig och dricka finkel, chansar jag på. Jag har aldrig försökt dricka finkel och vara glad, det bör jag erkänna. Faktum är att jag brukar undvika att dricka finkel helt och hållet. Jag skyller det på att jag inte är så sorgsen av mig.
Fast om jag höll i en begravning, skulle jag ta med fasiken enbart servera finkel som dryck till besökarna, så att stämningen hölls på en sorgsen och miserabel nivå. Med detta sagt menar jag alltså på att jag önskar att de som får för sig att dyka upp på min begravning (om jag någonsin får någon), enbart skall bli serverade finkel. Hade faktiskt funnit det lite småkul ifall någon druckit sig blind på min begravning. Det skall stå med i mitt testamente, antar jag.
När jag väntade på min buss hem, för ett tag sedan, så gav Richard mig lite skräp som han tydligen inte ville ha kvar. Jag tog artigt emot det, för jag är en väldigt artig individ. Sedan gav jag lika artigt bort det till den okända personen framför mig genom att parkera skräpet i hans öppna väska. Han såg ut som en person som skulle uppskatta att ha lite extra saker i sin väska, tyckte jag. I alla fall såg hans nacke ut att tillhöra en sådan person, för hans ansikte såg jag aldrig direkt. Jag antar att det var månadens bus. Så ett ganska lindrigt bus den här gången, anser jag.
När jag sedan hade åkt på bussen en bit kom det på nytt folk. Någon av dessa nya medpassagerare drog med sig en stark doft av blekmedel. Min första instinktiva tanke var att personen i fråga nog precis lämnat en brottsplats. Jag gissade uppmuntrat på mord. Sedan började jag fundera på ifall personen var den som utfört dådet, eller om det möjligen var en utredare som blekmedelsdoften oturligt nog fastnat på när hen utrett brottsplatsen. Sen insåg jag att utredaren nog inte skulle åka buss från brottsplatsen. Med andra ord var det utan tvekan mördaren jag åkte buss med. Min puls ökade lite, jag kände genast att jag lever ett ganska äventyrligt liv. Jag satte mig rakt i ryggen och skådade ut över mina medpassagerare, i hopp om att få se mördaren. Dock kunde jag inte med bestämdhet lista ut vem av dem jag åkte med som blekmedelsdoften satt fast på. Mitt luktsinne har aldrig varit lika bra som Von Ankas doftsinne för att finna guld. Jag satte mig nedstämt, likt en säck potatis, i mitt säte igen. Lite besviken på att äventyren förmodligen skulle ta slut här. Jag var väldigt besviken när jag klev av bussen. När jag sedan kom hem slogs jag av tanken att det kanske helt enkelt var en städtant som hade använt blekmedel när hon arbetat, och att det var därför det doftade blekningsmedel på bussen. Givetvis skakade jag bort den tanken från mitt sinne lika snabbt som den dykt upp.
torsdag 7 november 2013
Oktober buset
Efter viss eftertanke måste jag nog erkänn att jag inte stod för förra månadens busighet.
Förra månadens bus stod nog faktiskt Richard för när han gav bort en ljusstake jag gjort till några barn utan att fråga mig om det var okej först. Väl spelat Richard, väl spelat.
Detta var alltså bara ett tillägg till förra månadens inlägg, och därmed inte ett riktigt inlägg.
Förra månadens bus stod nog faktiskt Richard för när han gav bort en ljusstake jag gjort till några barn utan att fråga mig om det var okej först. Väl spelat Richard, väl spelat.
Detta var alltså bara ett tillägg till förra månadens inlägg, och därmed inte ett riktigt inlägg.
lördag 26 oktober 2013
Duschsnask
Förra helgen fann jag något som liknade en ostbåge i duschen. Jag är inte hundra procent säker på att det var en ostbåge. Den var våt och hade förlorat lite av sin fina form. Jag har ingen aning om hur en ostbåge letat sig in i duschen, eller hur länge den faktiskt legat där och dragit åt sig vattnet. Om jag hade vetat det kanske jag hade vågat konstatera ifall det verkligen var en ostbåge eller inte. Nu bara såg jag på den, ryckte lite på axlarna, och duschade färdigt. Hade jag vetat att den varit färsk, så hade jag ju vågat smaka så jag vetat med säkerhet om det faktiskt var en ostbåge, men nu vågade jag inte.
Dock ställde jag mig frågan om hur den faktiskt hamnat där. Hade jag fått med mig den in mellan mina tår? När åt jag ens ostbågar senast? Med tanke på hur längesen jag åt det, så borde jag inte vara skyldig till ostbågen i duschen. Kanske någon annan hade haft med sig ostbågar i duschen, som duschsnask. Fast som duschsnask är nog inte ostbågar det bästa valet. De blir så sunkiga av vattnet. Hårda karameller funkar bättre i duschar, samt klubbor. Klubbor är bra duschsnask. Jag borde ha med mig klubbor in i duschen oftare. Hur som helst ska jag i alla fall inte ha med mig ostbågar, de kan man inte ens identifiera efter ett tag.
I övrigt har jag funderat på vad den stora skillnaden mellan botox och limstift är. I viss mån kan limstift hålla tillbaka ens rynkor. Man skall bara lära sig hantera limstiftet mästerligt, sen kan man se ung ut på nytt. Ifall man inte lyckas att limstifta sina rynkor till obefintliga på vanligt vis kan man använda det mer som botox, injektera det. När jag pratat med andra om det, har de sagt att man nog blir lite stel i ansiktet av det, fast det blir man ju även av botox. Kan det vara så att botox rent av består av limstift? Det är en konspiration? Han de ljugit för oss bara för att limstift låter billigare? Det är viktiga frågor att ställa sig själv. En annan viktig fråga är vem som skall testa skillnaden.
När man tänker på limstift så kommer jag genast in på skor, för vem har inte försökt laga sina favoritskor med limstift när man var liten. Jag blev alltid så besviken när det inte höll. Sen planterade min mor blommor i skorna för att få mig att sluta använda dem.
En uppfinning som redan borde finnas är termos-skor. Det verkar bara så logiskt i mitt huvud. En termos, som man även kan använda som sko. Jag ser bara fördelar med denna uppfinning. En bra termos håller temperaturen, vilket innebär att när det är kallt ute, så värmer du samtidigt dina fötter. På sommaren kan du även kyla ner dem med kallt innehåll i din termos. En annan fördel är ju att de är lätta att bära med sig, man har liksom dem på fötterna, lättare kan det knappt bli. Lite extra vikt på fötterna innebär bara att man tränar benen mer, vilket ju är hälsosamt. Sedan kan det även bli så att ens fötter ser större ut, och vi vet ju alla vad det indikerar på. Alltså enbart fördelar, så frågan är ju bara varför i helskotta ingen har konstruerat ett par termos-skor än för. Sätt igång och skapa för bövelen.
Jag måste dock erkänn att jag just nu är ganska disträ och kan inte komma på vad månadens bus var riktigt. Jag får helt enkelt försöka återkomma gällande det.
Dock ställde jag mig frågan om hur den faktiskt hamnat där. Hade jag fått med mig den in mellan mina tår? När åt jag ens ostbågar senast? Med tanke på hur längesen jag åt det, så borde jag inte vara skyldig till ostbågen i duschen. Kanske någon annan hade haft med sig ostbågar i duschen, som duschsnask. Fast som duschsnask är nog inte ostbågar det bästa valet. De blir så sunkiga av vattnet. Hårda karameller funkar bättre i duschar, samt klubbor. Klubbor är bra duschsnask. Jag borde ha med mig klubbor in i duschen oftare. Hur som helst ska jag i alla fall inte ha med mig ostbågar, de kan man inte ens identifiera efter ett tag.
I övrigt har jag funderat på vad den stora skillnaden mellan botox och limstift är. I viss mån kan limstift hålla tillbaka ens rynkor. Man skall bara lära sig hantera limstiftet mästerligt, sen kan man se ung ut på nytt. Ifall man inte lyckas att limstifta sina rynkor till obefintliga på vanligt vis kan man använda det mer som botox, injektera det. När jag pratat med andra om det, har de sagt att man nog blir lite stel i ansiktet av det, fast det blir man ju även av botox. Kan det vara så att botox rent av består av limstift? Det är en konspiration? Han de ljugit för oss bara för att limstift låter billigare? Det är viktiga frågor att ställa sig själv. En annan viktig fråga är vem som skall testa skillnaden.
När man tänker på limstift så kommer jag genast in på skor, för vem har inte försökt laga sina favoritskor med limstift när man var liten. Jag blev alltid så besviken när det inte höll. Sen planterade min mor blommor i skorna för att få mig att sluta använda dem.
En uppfinning som redan borde finnas är termos-skor. Det verkar bara så logiskt i mitt huvud. En termos, som man även kan använda som sko. Jag ser bara fördelar med denna uppfinning. En bra termos håller temperaturen, vilket innebär att när det är kallt ute, så värmer du samtidigt dina fötter. På sommaren kan du även kyla ner dem med kallt innehåll i din termos. En annan fördel är ju att de är lätta att bära med sig, man har liksom dem på fötterna, lättare kan det knappt bli. Lite extra vikt på fötterna innebär bara att man tränar benen mer, vilket ju är hälsosamt. Sedan kan det även bli så att ens fötter ser större ut, och vi vet ju alla vad det indikerar på. Alltså enbart fördelar, så frågan är ju bara varför i helskotta ingen har konstruerat ett par termos-skor än för. Sätt igång och skapa för bövelen.
Jag måste dock erkänn att jag just nu är ganska disträ och kan inte komma på vad månadens bus var riktigt. Jag får helt enkelt försöka återkomma gällande det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)