Socialt accepterat

Bestämde mig för att åka till Mora för att handla kattmat, så att min övergödda kattstackare skall kunna efterlikna katten Gustaf ytterligare.
När jag satt mig på bussen, och väntade på att chauffören skulle få för sig att vi skulle lämna byn, så kikade jag ut genom fönstret. Det var ett ovanligt rent förnster för att sitta på en kommunaltrafiksbuss. Jag kikade ut över det vita landskapet och kunde efter ett tag konstatera att snön såg ut att röra på sig här och var. Jag funderade ett tag på om det kunde bero på ett synfel, eller om mackan jag åt till frukost var mer luddig än den borde.
När bussen sedan började röra på sig så såg det ut som om all snö rörde sig, så jag drog slutsatsen att domedagen nog närma sig. Sedan tänkte jag inte mer på det.

När jag vände min blick åt vänster så såg jag ryggen av ett slags barn som kröp fram på det smutsiga bussgolvet. Jag kände ett växande begär inom mig, ett begär jag inte visste var okej. Så jag knuffade till kvinnan som satt framför mig och frågade om det hela för säkerhets skull. Kvinnan stirrade storögt på mig när jag frågade om det är socialt accepterat att trampa på barn. Men jag fick inget svar från henne. Kanske var hon stum, eller så kan det vara så att musiken jag hade i öronen överröstade henne. Jag forskade aldrig närmre kring det hela. Jag antog istället att hennes tystnad menade att det var en självklarhet att det var accepterat. Men barnet ifråga var snabbare och alertare än stackars mig. Så det blev inget barntrampande för min del.


På tal om att trampa, så brakade jag genom isen på Orsasjön häromdagen. Det kändes som en sån där sak man ska ha gjort innan man flyttar härifrån. Så nu kan jag lägga till det på min långa meritlista.


På väg hem från Mora så fick jag höra av en dement dam kring 40år att hennes svarta ex-make som stulit hennes barn hade jobbat för underrättelsetjänsten och smugglade idag knark och barn. Eller nått liknande, jag slutade egentligen lyssna efter att hon sa; hej.