När jag idag skulle kika igenom anteckningar inför dagens inlägg i den här bloggen fann jag några gamla anteckningar som jag så klart inte förstår mig på när jag nu läser dem. Ett exempel är "deo -spraya mjöl". Vet inte riktigt varför man skulle få för sig att göra det, eller varför jag har skrivit ner det. Kan hända att det bara är något jag tyckte det lät som att någon sa, och därefter skrev ner det. Jag har faktiskt inte någon aning.
Något jag dock vet något om att att det vore mer praktiskt att köpa prostituerade på badstränder. På gator har de vanligen mer kläder på sig än vad de har på stränder, vilket gör att falsk marknadsföring är vanligare, inom prostitution, på gatorna än på stränderna. Alltså är det ett tips för alla torskar inför sommaren. Köp era ligg på badstranden, då vet ni mer vad ni får.
När jag bläddrar vidare i dessa anteckningar finner jag notiser från dagen då jag låtsades att jag inte kunde prata i skolan. Jag hade istället med mig en visselpipa och ett anteckningsblock att kommunicera med. Här följer anteckningarna från ena lektionen jag deltog i under den dagen:
"Fridas fel!"
"Härlig muspekare"
"Rumpa!"
"Datorn låter mer än filmen"
"Ärlighet varar längst"
"KORT"
"Korrekt musik till 1700-tal"
"Hon i gult såg hemsk ut"
"Vad sysslar datorn med? Den låter mer än ett modem från 90-talet"
"Stor rumpa!"
"Latin"
"Party!"
"(Knulla som kaniner)"
"Publik?"
"Är detta typiskt för 1700-tal, eller är det typiskt för Frankrike?"
"Skank"
"Jag vill ha apor"
"Påklätt bad?"
"Mops tillbaka?"
"Bra förklädnad!"
"Jävla Frida!"
"Rengjorde hon skivan?"
"Låt dem äta kakor"
"Varför ligger min tavla där?"
"Har den inte fått tillräckligt med fart?"
"Wannabe trappa"
"Jag har inte sett en enda apa än"
"Är det en afrikan?"
"Hon slapp vara gravid så länge"
"GET!"
"Lamm!"
"Fortfarande inte lika utdragen som The Hobbit"
"Han tog nog inget direkt flyg"
"Kom ingen rök från pipan"
Jag antar att vi såg på någon film under den lektionen. Som sagt, det här var ganska gamla anteckningar. Det sista som skrev i anteckningsblocket den dagen var:
"Jag blev precis sugen på frusen yoghurt... hur smakar frusen yoghurt? Beror kanske på vilken yoghurt smak? Jordgubbsyoghurt smakar möjligen jordgubb? Är det lite som en slags sur glass?
Jag sätter en trea som avslutning på den här diskussionen."
Den här morgonen släppte grannen på östra sidan (har ingen aning om det är öst eller ej, jag brukar hitta på åt vilka håll vädertecknen befinner sig utefter vad som jag får för mig att vräka ur mig) släppte ut sina småhundar att skälla på gräset klockan fem. Antagligen så skällde de på golvet när de var inne, och ägarna ville sova lite till, så de tyckte det var en bra idé att de väckte grannarna istället. Med andra ord vaknade jag i alla fall i tid för att sätta mig på ett tåg som tog mig härifrån.
När jag sedan kom hem igen så möttes jag av ett kaos i mitt hem. Den enda logiska förklaringen jag kom på var att något jagat in ett skadat rådjur i mitt kompakta hem med en lövblås. Man har sedan jagat det stackars rådjuret runt, runt i mitt lilla hem med lövblåsen. Blod och förstörelse så långt mitt öga kunde skåda. Jag hade dock inte mina glasögon på mig, så jag såg inte så långt, det kan jag erkänna. Jag kan också erkänna att jag överdriver händelsen en hel del. Men tanken på att jag kanske välte skålen när hundarna väckte mig klockan fem, finns inte i mitt tankeförlopp. Dock finns rådjuret och lövblåsen där. Alltså är det nog så.
På tal om djur så funderar både jag och Självmords-Mathias på att gå ut i skogen för att leta upp vars en vildsint grävling att tvinga hem. Jag vill gärna att min ska ha någon farlig sjukdom som gör den extra ilsk och farlig. Gärna någon form av zombie-virus. Det är idealt. Jag hade sedan tänkt att gå ut med den i koppel. Jag är väl medveten om att jag alltid bör ha en hållbar pinne att mota bort den från mig själv, så den inte attackerar mig. Stort sett enda skälet till att göra detta; är för att slippa stå i köer.
Månadens bus har består av ett återkommande skämt jag utsätter Cyniker-Robin för. Varje dag vi har Engelska ihop så har han med sig en frukt och en oöppnad Loka flaska. Så när jag ser en öppning i hans försvar ger jag flaskan en lavett, så den flyger in i väggen. Vilket i sin tur resulterar att han inte kan öppna den som planerat, utan att den sprutar åt alla håll. Han har nu börjat vaka över sina Loka-flaskor med hökögon. Men skam den som ger sig.
lördag 29 mars 2014
fredag 28 februari 2014
Fläckar av Korv
När jag satt på bussen senast kände jag mig tvungen att sucka ganska högt. Så högt att flertal personer stirrade rakt på mig faktiskt. En dels blickar dröjde kvar, som om de förväntade sig ett svar från mig, på varför jag hade suckat så högt. Fast deras frågande blickar fick inget svar från mig.
Bussen var knökfull, det var därför jag avlade den djupa högljudda sucken. Till råga på det så hade jag haft sönder mina hörlurar, och kunde enbart lyssna på min musik genom att förarga min omgivning. Även om det var ett lockande alternativ så valde jag att inget göra det, i alla fall inte den här gången. Delvis för att den äldre kvinnan som satt intill mig skrämde mig en aning, och jag ville därför inte locka till mig hennes uppmärksamhet mer än nödvändigt. Som det var nu slapp jag att hon kastade förälskade blickat åt mitt håll medan hon satt med sin fejk-läderväska skrämmande nära sitt ansikte medan hon till och från slickade på dess fläckar. Fläckar, som den asiatiska fabriken som tillverkad väskan inte placerat på den. Då hon höll väskan så nära sitt ansikte kunde jag inte direkt utskilja ifall det var hennes andedräkt eller fläckarna som avgav den mystiska odören som hängde tungt över de platserna närmst henne. Hur det än befann sig så hade jag ganska svårt att koppla av under bussresan, fast jag avlade ingen mer djup suck förrän jag hade stigit av bussen.
Det kanske bör nämnas att det inte är jag personligen som var med om den här bussresan, utan att jag bara valde att berätta någon annans busshistoria, sett från min synvinkel. Den är sann, men inte min egen. Ifall någon skulle undra.
I andra nyheter har jag börjat fundera på att byta efternamn till Korv. Jag tror det hade sett fint ut på mitt pass, Saftan Korv. Sorgligt nog har jag faktiskt inget pass. Det säger lite om hur lite jag är ute och reser. Det är en av de sakerna jag ångrar mest i mitt liv (än så länge). Det och att jag aldrig byggt en trädkoja. Fast det vet ju de som följer min blogg redan om. Jag har fortfarande inte byggt någon trädkoja sedan jag sist tog upp det. Det är faktiskt så att jag är ganska bra på att skjuta upp saker och ting. Ifall någon känner sig manad att ta tag i projektet så får de gärna göra det, ring mig och säg till mig att vi ta med fasiken skall bygga en trädkoja. Eller rent av ut och resa någonstans. Fast om ni kommer med förslag om någon ödemark kan det hända att jag tror ni planerar att mörda mig istället, med det sagt så är det ingen omöjlighet att jag ändå följer med på det. Livet ska vara ett äventyr.
Hade jag hetat Korv i efternamn hade jag börjat sälja pålägg tror jag. På tub. Vem hade inte velat köpa Korv på tub? Givetvis skulle det enbart stå Korv, för att jag hetat Korv, det skulle givetvis inte vara korv i tuben. Många hade kanske trott det dock. Egentligen skulle det bara varit kaviar.
Jag antar att ifall jag genomför den planen, så kan det räknas som månadens bus, den månaden då det görs i alla fall. Vilket såklart för in mig på månadens bus.
Jag blev indragen på Bånken (ett uteställe i Kristianstad för dem som flaxar på lemmar till någon form av musik) förra helgen. Väl där så dansade jag inte. Det är allt. Med andra ord, jag har inte varit busig den här månaden. Alltså, för ni som läser detta gärna skicka in någon ni gjort istället.
Bussen var knökfull, det var därför jag avlade den djupa högljudda sucken. Till råga på det så hade jag haft sönder mina hörlurar, och kunde enbart lyssna på min musik genom att förarga min omgivning. Även om det var ett lockande alternativ så valde jag att inget göra det, i alla fall inte den här gången. Delvis för att den äldre kvinnan som satt intill mig skrämde mig en aning, och jag ville därför inte locka till mig hennes uppmärksamhet mer än nödvändigt. Som det var nu slapp jag att hon kastade förälskade blickat åt mitt håll medan hon satt med sin fejk-läderväska skrämmande nära sitt ansikte medan hon till och från slickade på dess fläckar. Fläckar, som den asiatiska fabriken som tillverkad väskan inte placerat på den. Då hon höll väskan så nära sitt ansikte kunde jag inte direkt utskilja ifall det var hennes andedräkt eller fläckarna som avgav den mystiska odören som hängde tungt över de platserna närmst henne. Hur det än befann sig så hade jag ganska svårt att koppla av under bussresan, fast jag avlade ingen mer djup suck förrän jag hade stigit av bussen.
Det kanske bör nämnas att det inte är jag personligen som var med om den här bussresan, utan att jag bara valde att berätta någon annans busshistoria, sett från min synvinkel. Den är sann, men inte min egen. Ifall någon skulle undra.
I andra nyheter har jag börjat fundera på att byta efternamn till Korv. Jag tror det hade sett fint ut på mitt pass, Saftan Korv. Sorgligt nog har jag faktiskt inget pass. Det säger lite om hur lite jag är ute och reser. Det är en av de sakerna jag ångrar mest i mitt liv (än så länge). Det och att jag aldrig byggt en trädkoja. Fast det vet ju de som följer min blogg redan om. Jag har fortfarande inte byggt någon trädkoja sedan jag sist tog upp det. Det är faktiskt så att jag är ganska bra på att skjuta upp saker och ting. Ifall någon känner sig manad att ta tag i projektet så får de gärna göra det, ring mig och säg till mig att vi ta med fasiken skall bygga en trädkoja. Eller rent av ut och resa någonstans. Fast om ni kommer med förslag om någon ödemark kan det hända att jag tror ni planerar att mörda mig istället, med det sagt så är det ingen omöjlighet att jag ändå följer med på det. Livet ska vara ett äventyr.
Hade jag hetat Korv i efternamn hade jag börjat sälja pålägg tror jag. På tub. Vem hade inte velat köpa Korv på tub? Givetvis skulle det enbart stå Korv, för att jag hetat Korv, det skulle givetvis inte vara korv i tuben. Många hade kanske trott det dock. Egentligen skulle det bara varit kaviar.
Jag antar att ifall jag genomför den planen, så kan det räknas som månadens bus, den månaden då det görs i alla fall. Vilket såklart för in mig på månadens bus.
Jag blev indragen på Bånken (ett uteställe i Kristianstad för dem som flaxar på lemmar till någon form av musik) förra helgen. Väl där så dansade jag inte. Det är allt. Med andra ord, jag har inte varit busig den här månaden. Alltså, för ni som läser detta gärna skicka in någon ni gjort istället.
torsdag 13 februari 2014
fredag 31 januari 2014
Kalla U-länder
Under denna månad har jag har diskussion kring hur många u-länder är kalla. Ska vi räkna de lägre stående industriländerna så blir det några stycken. Fast faktum är ju att även om de är lägre stående, och inte så långt komna än, så är de likväl industriländer. Alltså är det väldigt få u-länder som befinner sig där de kalla klimaten befinner sig. Med andra ord är u-länder i regel varma länder. Kan det då vara så att detta faktum är en slump, eller hör klimatet och länders utveckling ihop?
Möjligen är det så att det är värmen som gör invånarna ganska slöa, och därmed oförmögna att utveckla sitt land i samma takt som andra länder utvecklat? Då borde vi kanske ställa oss frågan om vi gör rätt i att skicka kläder till dessa länder. Med kläderna vi skickar dem bli de enbart ännu varmare, och latare? Kan det vara så att våra kläd-bidrag till dessa länder är en av faktorerna kring att de inte utvecklas i den takt vi anser normal? Borde vi inte skicka dem kepsar och solglasögon istället? Så att de lättare handskas med den jobbiga solen? Kanske lite solkräm och energidryck?
Jag talade även med en kvinna för ett tag sedan som beskrev sig själv som deprimerad, fast att hon inte ville ha hjälp med det, för hon hade blivit van, och då behövde man inte hjälp. Med den logiken kan vi även sluta skicka mat till u-länder, då de redan är vana vid att äta lite, så de behöver ändå inte den maten vi skickar. Det hela låter väldigt pragmatiskt, och vem är väl jag att gå emot något som bidrar till att kraven sänks? Fast nu är det kanske så att u-länder helt enkelt är vana vid att vara u-länder, och därför är det okej att de förblir u-länder? Vi andra är ju även vana vid att de är u-länder, så det vore kanske fel för våran del också? Varför äventyra något överhuvudtaget? Åt helvete med all utveckling! Allt blir nog bättre om vi håller en rutin och aldrig går någonstans vi icke varit förut. Nu känner jag att jag börjar spåra ut och min irritation gör sig påmind.
Det är nämligen så att jag känt mig ganska irriterad på senaste tiden. Tidigare idag kom jag på mig själv att bli irriterad inne på Coop, då en äldre man som stod före mig i kassan tog oerhört lång tid på sig att betala. Jag skällde på honom i mitt huvud, då han hade problem att veta hur man genomförde en vanlig betalkorts-betalning. Någon som jag anser man ska ha lärt sig efter ett par gånger. Jag undrade ifall han aldrig handlat tidigare och trampade allt otåligare på samma plats medan jag väntade. Det tog ett bra tag innan jag insåg att mannen jag irriterade mig på var blind, och därför tog lite längre tid på sig vid kassan än vad jag ansåg vara normalt. Jag svor då lite smått för mig själv över att jag inte hade ställt mig i kön till den andra kassan som var öppen istället.
Kanske är det helt enkelt så att jag rent av är en dålig människa? Möjligen är det därför jag inte skickar några solglasögon till u-länder? Eller så är jag inte en dålig människa, kanske är jag helt enkelt bara en vanlig människa?
Vidare till viktigare frågor. Hur många geléråttor kan man få plats med i sin rumpa innan man får känslan av att det är för trångt? Frågan hänvisar till normalstora geléråttor, och inte de där stora man kan vinna på lotto osv. Jag har personligen inget konkret svar. Jag har inte testat på mig själv, men ifall någon har testat, får de gärna bidra med sitt svar. Givetvis är jag medveten om att svaret varierar från person till person, och att man borde ordna en ganska stor testgrupp för att komma fram till ett medelantal, men jag är ganska lat, och kan därför nöja mig med att någon enstaka svarar på frågan och utgå från att det svaret är ett form av medel antal.
En annan fråga är om man i motsats till ordet update, kan säga downdate. När man alltså, till exempel, vill gå tillbaka till en version av ett program än den versionen man för tillfället har installerat. Eller ses downdate bara som en dålig version av en update. Möjligen är det bara så att en downdate bara är en dejt med en person som har downs-syndrom? Personligen har jag aldrig varit på en downsdate, vad jag vet. Jag har dock på sätt och vis gjort en downdate av program på datorn. Har ni gjort/varit på downdate på senaste tiden (om någonsin)?
Månadens bus var ganska klent. Jag bestämde mig en dag för att avsluta alla meningar jag skrev med ett frågetecken. En del jag pratade med över internet den dagen verkade bli lite irriterande. Jag fann det ganska underhållande. För att ni läsare här ska förstå lite hur det ser ut om man avslutar varje mening med ett frågetecken (även om det egentligen inte är en fråga), tänkte jag skriva ett litet stycke här då jag brukar metoden:
Idag skulle jag berätta lite vad jag hade för slags fritidsintressen på engelskan? Så jag berättade gladeligen lite om hur min fritid ser ut? Jag gillar genitalier och våld? Gärna kombinerat? Sedan gillar jag även frukostflingor? Ibland hoppar jag alla annan form av föda? Som mest har jag levt på frukostflingor i fjorton dagar i sträck? Dock var det en lögn? Jag avskyr att utföra våld mot genitalier? Jag är väldigt öm mot mina genitalier? Ibland kan jag sitta och bara klappa dem ömt och viska kärleksfulla ord till dem i flera timmar? Detta sker oftast när jag åker kommunalt? En gång började en gammal man som att intill mig på bussen att härma mig? Det var en obekväm situation? Sedan dess brukar jag mest göra det när jag åker tåg?
Möjligen är det så att det är värmen som gör invånarna ganska slöa, och därmed oförmögna att utveckla sitt land i samma takt som andra länder utvecklat? Då borde vi kanske ställa oss frågan om vi gör rätt i att skicka kläder till dessa länder. Med kläderna vi skickar dem bli de enbart ännu varmare, och latare? Kan det vara så att våra kläd-bidrag till dessa länder är en av faktorerna kring att de inte utvecklas i den takt vi anser normal? Borde vi inte skicka dem kepsar och solglasögon istället? Så att de lättare handskas med den jobbiga solen? Kanske lite solkräm och energidryck?
Jag talade även med en kvinna för ett tag sedan som beskrev sig själv som deprimerad, fast att hon inte ville ha hjälp med det, för hon hade blivit van, och då behövde man inte hjälp. Med den logiken kan vi även sluta skicka mat till u-länder, då de redan är vana vid att äta lite, så de behöver ändå inte den maten vi skickar. Det hela låter väldigt pragmatiskt, och vem är väl jag att gå emot något som bidrar till att kraven sänks? Fast nu är det kanske så att u-länder helt enkelt är vana vid att vara u-länder, och därför är det okej att de förblir u-länder? Vi andra är ju även vana vid att de är u-länder, så det vore kanske fel för våran del också? Varför äventyra något överhuvudtaget? Åt helvete med all utveckling! Allt blir nog bättre om vi håller en rutin och aldrig går någonstans vi icke varit förut. Nu känner jag att jag börjar spåra ut och min irritation gör sig påmind.
Det är nämligen så att jag känt mig ganska irriterad på senaste tiden. Tidigare idag kom jag på mig själv att bli irriterad inne på Coop, då en äldre man som stod före mig i kassan tog oerhört lång tid på sig att betala. Jag skällde på honom i mitt huvud, då han hade problem att veta hur man genomförde en vanlig betalkorts-betalning. Någon som jag anser man ska ha lärt sig efter ett par gånger. Jag undrade ifall han aldrig handlat tidigare och trampade allt otåligare på samma plats medan jag väntade. Det tog ett bra tag innan jag insåg att mannen jag irriterade mig på var blind, och därför tog lite längre tid på sig vid kassan än vad jag ansåg vara normalt. Jag svor då lite smått för mig själv över att jag inte hade ställt mig i kön till den andra kassan som var öppen istället.
Kanske är det helt enkelt så att jag rent av är en dålig människa? Möjligen är det därför jag inte skickar några solglasögon till u-länder? Eller så är jag inte en dålig människa, kanske är jag helt enkelt bara en vanlig människa?
Vidare till viktigare frågor. Hur många geléråttor kan man få plats med i sin rumpa innan man får känslan av att det är för trångt? Frågan hänvisar till normalstora geléråttor, och inte de där stora man kan vinna på lotto osv. Jag har personligen inget konkret svar. Jag har inte testat på mig själv, men ifall någon har testat, får de gärna bidra med sitt svar. Givetvis är jag medveten om att svaret varierar från person till person, och att man borde ordna en ganska stor testgrupp för att komma fram till ett medelantal, men jag är ganska lat, och kan därför nöja mig med att någon enstaka svarar på frågan och utgå från att det svaret är ett form av medel antal.
En annan fråga är om man i motsats till ordet update, kan säga downdate. När man alltså, till exempel, vill gå tillbaka till en version av ett program än den versionen man för tillfället har installerat. Eller ses downdate bara som en dålig version av en update. Möjligen är det bara så att en downdate bara är en dejt med en person som har downs-syndrom? Personligen har jag aldrig varit på en downsdate, vad jag vet. Jag har dock på sätt och vis gjort en downdate av program på datorn. Har ni gjort/varit på downdate på senaste tiden (om någonsin)?
Månadens bus var ganska klent. Jag bestämde mig en dag för att avsluta alla meningar jag skrev med ett frågetecken. En del jag pratade med över internet den dagen verkade bli lite irriterande. Jag fann det ganska underhållande. För att ni läsare här ska förstå lite hur det ser ut om man avslutar varje mening med ett frågetecken (även om det egentligen inte är en fråga), tänkte jag skriva ett litet stycke här då jag brukar metoden:
Idag skulle jag berätta lite vad jag hade för slags fritidsintressen på engelskan? Så jag berättade gladeligen lite om hur min fritid ser ut? Jag gillar genitalier och våld? Gärna kombinerat? Sedan gillar jag även frukostflingor? Ibland hoppar jag alla annan form av föda? Som mest har jag levt på frukostflingor i fjorton dagar i sträck? Dock var det en lögn? Jag avskyr att utföra våld mot genitalier? Jag är väldigt öm mot mina genitalier? Ibland kan jag sitta och bara klappa dem ömt och viska kärleksfulla ord till dem i flera timmar? Detta sker oftast när jag åker kommunalt? En gång började en gammal man som att intill mig på bussen att härma mig? Det var en obekväm situation? Sedan dess brukar jag mest göra det när jag åker tåg?
söndag 26 januari 2014
lördag 18 januari 2014
Saftan berättar gamla vitsar, iförd clownnäsa. Del 2
måndag 13 januari 2014
Saftan berättar gamla vitsar, iförd clownnäsa. Del 1
måndag 30 december 2013
Pitt & Bajs-pizza
Jag har en kamrat, vars namn är Farliga Frida, hon jobbar extra på en pizzeria. På den pizzerian har hon fått en egen pizza namngiven efter sig. Hon har även bestämt vad som ska vara på den. Pizzan heter Farliga Frida, precis som hon själv. Om jag jobbade extra på en pizzeria och fick bestämma egen pizza, hade den fått heta Pitt & Bajs-pizza, oavsett vad jag hade bestämt mig för att ha på den. Jag är osäker på om den hade varit bra för pizzerians försäljning, men en del saker är värda att offra för att jag ska få lov att känna mig underhållen anser jag. Det är kanske tur att Farliga Frida jobbar på pizzerian istället för mig. Ifall jag hade arbetat där hade den nog gått under. Jag är inte pizza-bagar-material. Jag kan faktiskt erkänna det.
Jag hade nog även anordnat andra aktiviteter på pizzerian, då deras försäljning minskat på grund av min pizza. Som en fin gärning, så att ägaren inte går för mycket i back för min underhållningsskull. Man kan liksom hyra ut delar av lokalen. Jag hade nog hyrt ut platserna längst in åt A.M:s stödgrupp. A.M står för anonyma masturberare. Stödgruppen är för dem som helt enkelt bara vill ha någon som håller dem i handen när de tar sig genom sitt beroende... så att säga.
Månadens bus stod vem det än var som hade stulit sätet jag brukar sitta på i bussen när jag skulle sätta mig. Jag var så van att sätta mig där att jag kastade mig ner och fann till min upprördhet att sätet var borta. Det var en obehaglig bussresa. Fast trots att den var obehaglig kunde jag inte sluta sitta och sniffa åt personen i fråga som hade kommit på ett sådant rackartyg till bus. Det påminde mig lite om min vanliga rutin på bibliotek. Vi vet klassikern: man lånar en bok. Man tar hem boken. Man bläddrar genom boken. Man river ut en sida ur boken. Man limmar fast sidan över en annan sida i boken. Man lämnar tillbaka boken. Klassikern.
I övrigt måste jag erkänna att jag förlagt alla mina anteckningar som skulle med i månadens inlägg, så jag ska försöka finna dem till nästa månad istället. Hoppas ni har överseende med det.
För att kompensera för det önskar jag väl er ett gott nytt år eller något sådant.
Jag hade nog även anordnat andra aktiviteter på pizzerian, då deras försäljning minskat på grund av min pizza. Som en fin gärning, så att ägaren inte går för mycket i back för min underhållningsskull. Man kan liksom hyra ut delar av lokalen. Jag hade nog hyrt ut platserna längst in åt A.M:s stödgrupp. A.M står för anonyma masturberare. Stödgruppen är för dem som helt enkelt bara vill ha någon som håller dem i handen när de tar sig genom sitt beroende... så att säga.
Månadens bus stod vem det än var som hade stulit sätet jag brukar sitta på i bussen när jag skulle sätta mig. Jag var så van att sätta mig där att jag kastade mig ner och fann till min upprördhet att sätet var borta. Det var en obehaglig bussresa. Fast trots att den var obehaglig kunde jag inte sluta sitta och sniffa åt personen i fråga som hade kommit på ett sådant rackartyg till bus. Det påminde mig lite om min vanliga rutin på bibliotek. Vi vet klassikern: man lånar en bok. Man tar hem boken. Man bläddrar genom boken. Man river ut en sida ur boken. Man limmar fast sidan över en annan sida i boken. Man lämnar tillbaka boken. Klassikern.
I övrigt måste jag erkänna att jag förlagt alla mina anteckningar som skulle med i månadens inlägg, så jag ska försöka finna dem till nästa månad istället. Hoppas ni har överseende med det.
För att kompensera för det önskar jag väl er ett gott nytt år eller något sådant.
onsdag 27 november 2013
Bleka mördare/finkel-begravningar
Jag har känt mig aningen fattig senaste tiden, eller alltid kanske jag borde erkänna. Detta har fått mig på att fundera på att fälla upp paraplyer inomhus, i hopp om att få ärva från någon rik släkting. (Ifall folk inte kopplar här, så är det en gammal skrockfylld sak, att ifall man fäller upp sitt paraply inomhus kommer någon i ens släkt att dö inom snart framtid.)
Hela idén faller dock på det faktumet att jag inte har någon rik släkting, i alla fall ingen jag vet om. Så det är nog lika bra att strunta i hela den planen.
Fast om det skulle genomföras och lyckas, så hade jag nog inte nämnt något om det hela på begravningen. På tal om begravningar så anser jag att finkel faktiskt borde vara sorgens dryck, rent officiellt. Det går fan inte att vara lycklig och dricka finkel, chansar jag på. Jag har aldrig försökt dricka finkel och vara glad, det bör jag erkänna. Faktum är att jag brukar undvika att dricka finkel helt och hållet. Jag skyller det på att jag inte är så sorgsen av mig.
Fast om jag höll i en begravning, skulle jag ta med fasiken enbart servera finkel som dryck till besökarna, så att stämningen hölls på en sorgsen och miserabel nivå. Med detta sagt menar jag alltså på att jag önskar att de som får för sig att dyka upp på min begravning (om jag någonsin får någon), enbart skall bli serverade finkel. Hade faktiskt funnit det lite småkul ifall någon druckit sig blind på min begravning. Det skall stå med i mitt testamente, antar jag.
När jag väntade på min buss hem, för ett tag sedan, så gav Richard mig lite skräp som han tydligen inte ville ha kvar. Jag tog artigt emot det, för jag är en väldigt artig individ. Sedan gav jag lika artigt bort det till den okända personen framför mig genom att parkera skräpet i hans öppna väska. Han såg ut som en person som skulle uppskatta att ha lite extra saker i sin väska, tyckte jag. I alla fall såg hans nacke ut att tillhöra en sådan person, för hans ansikte såg jag aldrig direkt. Jag antar att det var månadens bus. Så ett ganska lindrigt bus den här gången, anser jag.
När jag sedan hade åkt på bussen en bit kom det på nytt folk. Någon av dessa nya medpassagerare drog med sig en stark doft av blekmedel. Min första instinktiva tanke var att personen i fråga nog precis lämnat en brottsplats. Jag gissade uppmuntrat på mord. Sedan började jag fundera på ifall personen var den som utfört dådet, eller om det möjligen var en utredare som blekmedelsdoften oturligt nog fastnat på när hen utrett brottsplatsen. Sen insåg jag att utredaren nog inte skulle åka buss från brottsplatsen. Med andra ord var det utan tvekan mördaren jag åkte buss med. Min puls ökade lite, jag kände genast att jag lever ett ganska äventyrligt liv. Jag satte mig rakt i ryggen och skådade ut över mina medpassagerare, i hopp om att få se mördaren. Dock kunde jag inte med bestämdhet lista ut vem av dem jag åkte med som blekmedelsdoften satt fast på. Mitt luktsinne har aldrig varit lika bra som Von Ankas doftsinne för att finna guld. Jag satte mig nedstämt, likt en säck potatis, i mitt säte igen. Lite besviken på att äventyren förmodligen skulle ta slut här. Jag var väldigt besviken när jag klev av bussen. När jag sedan kom hem slogs jag av tanken att det kanske helt enkelt var en städtant som hade använt blekmedel när hon arbetat, och att det var därför det doftade blekningsmedel på bussen. Givetvis skakade jag bort den tanken från mitt sinne lika snabbt som den dykt upp.
Hela idén faller dock på det faktumet att jag inte har någon rik släkting, i alla fall ingen jag vet om. Så det är nog lika bra att strunta i hela den planen.
Fast om det skulle genomföras och lyckas, så hade jag nog inte nämnt något om det hela på begravningen. På tal om begravningar så anser jag att finkel faktiskt borde vara sorgens dryck, rent officiellt. Det går fan inte att vara lycklig och dricka finkel, chansar jag på. Jag har aldrig försökt dricka finkel och vara glad, det bör jag erkänna. Faktum är att jag brukar undvika att dricka finkel helt och hållet. Jag skyller det på att jag inte är så sorgsen av mig.
Fast om jag höll i en begravning, skulle jag ta med fasiken enbart servera finkel som dryck till besökarna, så att stämningen hölls på en sorgsen och miserabel nivå. Med detta sagt menar jag alltså på att jag önskar att de som får för sig att dyka upp på min begravning (om jag någonsin får någon), enbart skall bli serverade finkel. Hade faktiskt funnit det lite småkul ifall någon druckit sig blind på min begravning. Det skall stå med i mitt testamente, antar jag.
När jag väntade på min buss hem, för ett tag sedan, så gav Richard mig lite skräp som han tydligen inte ville ha kvar. Jag tog artigt emot det, för jag är en väldigt artig individ. Sedan gav jag lika artigt bort det till den okända personen framför mig genom att parkera skräpet i hans öppna väska. Han såg ut som en person som skulle uppskatta att ha lite extra saker i sin väska, tyckte jag. I alla fall såg hans nacke ut att tillhöra en sådan person, för hans ansikte såg jag aldrig direkt. Jag antar att det var månadens bus. Så ett ganska lindrigt bus den här gången, anser jag.
När jag sedan hade åkt på bussen en bit kom det på nytt folk. Någon av dessa nya medpassagerare drog med sig en stark doft av blekmedel. Min första instinktiva tanke var att personen i fråga nog precis lämnat en brottsplats. Jag gissade uppmuntrat på mord. Sedan började jag fundera på ifall personen var den som utfört dådet, eller om det möjligen var en utredare som blekmedelsdoften oturligt nog fastnat på när hen utrett brottsplatsen. Sen insåg jag att utredaren nog inte skulle åka buss från brottsplatsen. Med andra ord var det utan tvekan mördaren jag åkte buss med. Min puls ökade lite, jag kände genast att jag lever ett ganska äventyrligt liv. Jag satte mig rakt i ryggen och skådade ut över mina medpassagerare, i hopp om att få se mördaren. Dock kunde jag inte med bestämdhet lista ut vem av dem jag åkte med som blekmedelsdoften satt fast på. Mitt luktsinne har aldrig varit lika bra som Von Ankas doftsinne för att finna guld. Jag satte mig nedstämt, likt en säck potatis, i mitt säte igen. Lite besviken på att äventyren förmodligen skulle ta slut här. Jag var väldigt besviken när jag klev av bussen. När jag sedan kom hem slogs jag av tanken att det kanske helt enkelt var en städtant som hade använt blekmedel när hon arbetat, och att det var därför det doftade blekningsmedel på bussen. Givetvis skakade jag bort den tanken från mitt sinne lika snabbt som den dykt upp.
torsdag 7 november 2013
Oktober buset
Efter viss eftertanke måste jag nog erkänn att jag inte stod för förra månadens busighet.
Förra månadens bus stod nog faktiskt Richard för när han gav bort en ljusstake jag gjort till några barn utan att fråga mig om det var okej först. Väl spelat Richard, väl spelat.
Detta var alltså bara ett tillägg till förra månadens inlägg, och därmed inte ett riktigt inlägg.
Förra månadens bus stod nog faktiskt Richard för när han gav bort en ljusstake jag gjort till några barn utan att fråga mig om det var okej först. Väl spelat Richard, väl spelat.
Detta var alltså bara ett tillägg till förra månadens inlägg, och därmed inte ett riktigt inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)