onsdag 27 november 2013

Bleka mördare/finkel-begravningar

Jag har känt mig aningen fattig senaste tiden, eller alltid kanske jag borde erkänna. Detta har fått mig på att fundera på att fälla upp paraplyer inomhus, i hopp om att få ärva från någon rik släkting. (Ifall folk inte kopplar här, så är det en gammal skrockfylld sak, att ifall man fäller upp sitt paraply inomhus kommer någon i ens släkt att dö inom snart framtid.)
Hela idén faller dock på det faktumet att jag inte har någon rik släkting, i alla fall ingen jag vet om. Så det är nog lika bra att strunta i hela den planen.
Fast om det skulle genomföras och lyckas, så hade jag nog inte nämnt något om det hela på begravningen. På tal om begravningar så anser jag att finkel faktiskt borde vara sorgens dryck, rent officiellt.  Det går fan inte att vara lycklig och dricka finkel, chansar jag på. Jag har aldrig försökt dricka finkel och vara glad, det bör jag erkänna. Faktum är att jag brukar undvika att dricka finkel helt och hållet. Jag skyller det på att jag inte är så sorgsen av mig.
Fast om jag höll i en begravning, skulle jag ta med fasiken enbart servera finkel som dryck till besökarna, så att stämningen hölls på en sorgsen och miserabel nivå. Med detta sagt menar jag alltså på att jag önskar att de som får för sig att dyka upp på min begravning (om jag någonsin får någon), enbart skall bli serverade finkel. Hade faktiskt funnit det lite småkul ifall någon druckit sig blind på min begravning. Det skall stå med i mitt testamente, antar jag.



När jag väntade på min buss hem, för ett tag sedan, så gav Richard mig lite skräp som han tydligen inte ville ha kvar. Jag tog artigt emot det, för jag är en väldigt artig individ. Sedan gav jag lika artigt bort det till den okända personen framför mig genom att parkera skräpet i hans öppna väska. Han såg ut som en person som skulle uppskatta att ha lite extra saker i sin väska, tyckte jag. I alla fall såg hans nacke ut att tillhöra en sådan person, för hans ansikte såg jag aldrig direkt. Jag antar att det var månadens bus. Så ett ganska lindrigt bus den här gången, anser jag.
När jag sedan hade åkt på bussen en bit kom det på nytt folk. Någon av dessa nya medpassagerare drog med sig en stark doft av blekmedel. Min första instinktiva tanke var att personen i fråga nog precis lämnat en brottsplats. Jag gissade uppmuntrat på mord. Sedan började jag fundera på ifall personen var den som utfört dådet, eller om det möjligen var en utredare som blekmedelsdoften oturligt nog fastnat på när hen utrett brottsplatsen. Sen insåg jag att utredaren nog inte skulle åka buss från brottsplatsen. Med andra ord var det utan tvekan mördaren jag åkte buss med. Min puls ökade lite, jag kände genast att jag lever ett ganska äventyrligt liv. Jag satte mig rakt i ryggen och skådade ut över mina medpassagerare, i hopp om att få se mördaren. Dock kunde jag inte med bestämdhet lista ut vem av dem jag åkte med som blekmedelsdoften satt fast på. Mitt luktsinne har aldrig varit lika bra som Von Ankas doftsinne för att finna guld. Jag satte mig nedstämt, likt en säck potatis, i mitt säte igen. Lite besviken på att äventyren förmodligen skulle ta slut här. Jag var väldigt besviken när jag klev av bussen. När jag sedan kom hem slogs jag av tanken att det kanske helt enkelt var en städtant som hade använt blekmedel när hon arbetat, och att det var därför det doftade blekningsmedel på bussen. Givetvis skakade jag bort den tanken från mitt sinne lika snabbt som den dykt upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Du har rätt till min Åsikt