På fredag, när jag vaknade, så skrev jag uppgiften yrvaken. Så här blev den:
Jag är nyvaken, desorienterad och naken. Min morgonandedräkt avger en frän smak i min mun. Det är fortfarande mörkt när jag sätter mig upp i den utslitna soffan, som utsöndrar en svag doft av instängd unkenhet, där jag spenderat natten. Min dator står på bordet framför mig. Bordet är hopvikbart med sönderslitna kanter och en billig slät plastyta som liknar en fattig träimitation. Förutom datorn täcks bordet av massa hopknölade snorpapper. Jag är förkyld och det har varit en lång utdragen natt, ändå känner jag mig inte utvilad.
Det är tyst ute, tror jag. Jag har egentligen ingen aning, jag lyssnar nämligen på musik som vanligt och stänger ute omvärlden. Jag funderar lite snabbt över om min ipod är laddad. Jag vill helst slippa höra på min omgivning när jag åker buss till skolan. Det brukar bara göra mig illamående.
Jag börjar långsamt skriva det jag nu håller på att skriva på min dator. Uppgiften ska vara inlämnad idag, det är enda lektionen jag har denna dag. Jag känner att jag stinker svett och jag funderar på om jag borde ta en dusch innan jag fortsätter, men jag bestämmer mig för att skriva klart uppgiften innan jag gör något annat.
Kring mig är möblemanget hopsnickrat av tråkiga spånplattor som man försökt göra mer intressanta genom att klä dem med mörkt träplagiat. Det är fult och vedervärdigt. Det känns även trångt och instängt här.
En av skåpsluckorna ovanför soffan mitt emot mig är öppen. Någon har tryckt in ett ljudsystem där så att luckan inte går att stänga. Lampor blinkar, och medan ljuset utanför ännu inte ljust upp tillvaron här inne, är det detta blinkande och sken från min datorskärm allt ljus här finns.
Bakom mig finns det en anslagstavla som man ritat upp en streckgubbe på och sedan kastat pil på. Ingen av pilarna som sitter på tavlan har träffat gubben, men två pilar har däremot trillat ner bakom soffan.
Jag har fortfarande inte satt ner fötterna på golvet, för utan att känna efter vet jag hur kallt det är. Det är även skitigt och fyllt av sopor i form av godispapper, chipspåsar, söndertrampade ölburkar och strumpor med för stora hål för att jag ska ta dem i bruk än en gång.
Bredvid gasspisen står det en mikrovågsugn som inte blivit tvättad detta år. Öppnar man den så möts man av ett slagfält av onyttigheter. Den var en gång vit, men jag vågar inte längre svara på vad den har för färg. Framför den står ett saltkar som nästan är tomt och en tom tuggummipåse.
Ett extra element står på golvet, men det är inte inkopplat. Det blockerar smidigt nog dörren in till toaletten. Intill elementet ligger det en bordslampa med glapp i sladden. Den fungerar ibland. Men ibland blixtrar det bara om kontakten och lampan förblir död. Det är en brandfara och gör min vardag lite mer äventyrlig. Men jag har en brandvarnare här inne, någonstans, jag vet inte var.
Tre par olika skor är utspridda över det kalla kala golvet. Alla är svarta och välanvända.
Intill skorna finns en säng, men den har inte varit bäddad på över en vecka. Min väska ligger där. Jag har ingen aning om allt jag har tryckt ner i min väska. Om jag hade haft med min väska på Robinson hade jag utan tvekan reagerat.
Efter förra meningen börjar jag undra hur mycket mer jag ska behöva skriva för att anses ha gjort klart min uppgift. Jag bestämmer mig för att jag nog har skrivit tillräckligt och reser på mig för att gå och fixa någon form av frukost. Men när jag tar första steget från soffan upptäcker jag att min fot fastnat i en kabel. Allt går så snabbt att jag inte hinner rädda datorn innan den faller i golvet och dör. Mitt arbete som jag jobbat med i närmare tjugo minuter går förlorat.
Här står jag naken, inträngd i en värld av träimitation och gråter. Jag orkar inte. Jag tror jag blir hemma idag. Det är trots allt ändå bara en ynka svenska-lektion. Svenska kan jag redan, jag har talat och skrivit det i många år. Åt helvete med allt, jag går nog och lägger mig igen.
Sju-punkts-lista
- Tvärsur önskar sig en förhistorisk jättesengångare när han fyller år. (Jag tror han kommer bli besviken)
- Om man har förhistoriska jättedjur på sin gård behöver de gigantisk löplina
- En förhistorisk sengångare är ett av de förhistoriska jättedjur som inte behöver någon löplina
- Om man måste ha ett historiskt jättedjur, så är nog jättesengångaren ett bra val
- Då de förhistoriska sengångarna levde på marken, hade man inte ens behövt köpa någon skog för att göra dem lyckliga
- Förhistoriska jättesengångare levde för cirka 12 000 år sedan (vilket är längesen) och kan idag vara svåra att få tag i som husdjur
- Coola brudar gillar förhistoriska jättesengångare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du har rätt till min Åsikt