För någon dag sen ringde Linus och sa att han hade missat bussen till sitt jobb, så han kom och spelade tvspel hos mig istället. Spelade några timmar, sen blev jag hungrig och körde ut honom.
Åt och la mig sedan och såg på film.
Såg på ARN - Riket vid vägens slut. En film som, likt ARN - Tempelriddaren, är kantad av mediokert skådespel och urusla repliker. Dock är den inte lika seg som ettan, och det var skönt det.
Vid ett tillfälle så vek jag mig dubbel av garv i denna filmen.
Det var när Arn och hans krigare ska slåss mot Sverker och hans danskar.
Först bjuder Arn på ett uselt pepptalk, sedan lär vi oss att om man använder sig av sina bågskyttar under krig så arrangerar man tydligen en fälla. Alltid lär man sig något nytt. Vanligtvis brukar det väll vara sunt förnuft att utnyttja de pilarna man har, men i norden på denna tiden visste man tydligen inte vad krigföring var för någonting.
Det är lite ironiskt att danskarna målas upp som totalt inkompetenta faktiskt.
Efter ett tag kom jag fram till det enda logiska. Givetvis är detta ett slags internt skämt som filmskaparna ger oss. Annars borde ju någon som samarbetat i denna scenen reagerat, men då det inte verkar som det så måste de alla varit med på skämtet.
Något annat kan det ju inte vara.
Jag har sedan även varit i Rättvik en sväng.
Maddäs katt hade gått bärsärkagång i köket, överallt låg sönder-tuggade sugrör.
När jag sedan skulle åka hem så lekte ett litet barn herre-på-täppan med sig själv på en snödriva. Jag antar att han försökte få med sin mor att leka, men hon var förmodligen rädd att förstöra sitt smink, och vägrade därför delta i leken. När barnet råkade kasta en snöklump åt mitt håll och nästintill träffa mig så fick jag ett väldigt sug att deltaga i hans lek. Men kedjorna stretade emot. Ni vet de där kedjorna som dagens samhälle har fäst kring oss alla? De som kan viska... De viskar jämt i våra öron vad vi kan och inte kan göra, samtidigt som de håller oss i stadigt tag, håller oss tyglade. Känslan av att ungen skulle gripas av panik, och moders av ilska, om jag skulle in befinna mig på snödrivan för att leka blev med andra ord för stor. Så jag lydde lydigt mina kedjors varnande ord, för svag för att slita mig loss.
Vaknade idag av att grannen nyste regelbundet... såna där "skrik-nysningar" man förknippar män med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du har rätt till min Åsikt