För ett tag sedan var jag på sci-fi mässa i Malmö. Det var helt okej. Jag blev på speciellt bra humör när jag såg småbarn vifta med knivar. Det är något med barn som leker med vassa föremål som får mig varm inombords. Man blir lycklig och ler.
Lite som när du är ute och går, det är en vanlig dag, en ganska tråkig väg. Då - helt plötsligt - en kvinna hamnar framför dig, och hon råkar ha en väldigt vacker bakdel. Du finner att ett leende snart pryder dina läppar, du sträcker omedvetet på ryggen och allt känns lite muntrare. Du blir glad för varje gång hon svänger åt samma håll som du ska gå, och du funderar hela tiden på ni kanske ska till samma ställe. Gång på gång svänger ni åt samma håll, du blir allt gladare. Hon börjar sakta ner, som för att få dig att passera henne, men du anpassar din gånghastighet efter hennes. Hon går plötsligt snabbare, och det gör även du. Det blir lite som att leka "följa-John". Det dröjer ett bra tag innan du till sist inser att hon lett in dig på helt fel väg, utan att du insett det och du tvingar dig själv att vika av, men låter blicken dröja kvar ett tag vid hennes bakdel. Sorgset skiljs dina ögon och hennes bakdel åt.
Precis så känner jag inför barn som leker med knivar på mässor.
Tror att jag inte riktigt förstår ditt blogginlägg om barn och knivar eller
SvaraRaderabarnknivar, men
det var kanske inte tanken heller att man ska förstå kopplingen mellan kvinnans bakdel och barn som leker med knivar?
Är barnknivar precis som vanliga knivar, fast inte så stora? Det är småknivar? Eller är det knivar som inte riktigt blivit knivar än, utan är under produktion? Eller är det knivar speciellt tillverkade för barn? Har de så pass slö egg att barnen ej skadar sig? Är det lite som en slags smörkniv? Det du menar kanske är brevknivar?
SvaraRaderaFör att svara på din fråga i övrigt så var alltså förklaringen i inlägget i sig, där jag beskriver att det inger samma känsla inombords hos mig. Att man helt enkelt har svårt att slita blicken.